The Girl on the Train av Paula Hawkins XXX½
Ni som tar samma pendelbuss eller -tåg varje morgon och kväll, har ni någon ni känner igen i det? En man som alltid spelar Fruit Mania på telefonen, eller en kvinna som stirrar drömskt ut genom fönstret, så där att ni undrar vad hon tänker på, vem de åker hem till.
Rachel har sådana människor, men de sitter inte i samma tåg som hon utan bor i ett hus längs tågbanan, vid ett ställe där tåget oftast saktar in vid signaler. De är unga och vackra, och hon bygger upp ett liv kring dem. De är perfekta. Tills hon så en dag ser något hemskt som får illusionen att spricka. Vad var det egentligen hon såg, och vad betyder det?

Det här är upplägget, från början alltså, längre fram är det inte bara Rachel som är berättarrösten längre, men väldigt mycket av romanen kretsar kring vad det är vi ser på och hos andra människor, och hur vi väljer att tolka det. Rachel är nämligen alkoholist och bitter efter att hennes förhållande tog slut – hur pålitlig är hon egentligen som vittne, eller ens som berättare? Romanens grundförutsättningar påminner mig om Hitchcock-filmen Rear Window, där gränsen mellan stalker och empatisk medmänniska liksom blir lite suddig.
Jag tycker att rytmen i boken ibland är lika hackig som det där tåget som stannar till och sedan åker vidare, det är inte gastkramande spännande från sida ett eller ens sida 40. Däremot älskar jag hur man som läsare vid något skede känner att de här fasaderna som den ena efter den andra håller upp, de håller ju inte? Och fast de springer omkring och försöker lappa ihop och täta så spricker fasaderna lite här och lite där, och in silas ljuset och blottar… vadå?