”Hell is the absence of the people you long for”

Station Eleven av Emily St John Mandel XXXX½
sta

I was here for the end of electricity.

Mitt under en föreställning av King Lear dimper en av skådespelarna ner och dör i en hjärtattack. En av barnskådisarna tittar förfärat på från kulisserna medan en ambulansförare ur publiken förgäves försöker rädda honom. Samma ambulansförare som sedan vandrar hem i kvällen och får ett samtal från en läkarkompis att en fruktansvärd influensa har brutit ut och att folk dör som flugor på bara några timmar. Rädda dig, du som ännu kan..!
Femton-tjugo år efter att Georgia flu skördat 99 % av mänskligheten under loppet av några korta veckor, vandrar den forna barnskådisen Kirsten runt med en liten skådespelartrupp som uppträder för de små nomadkolonier som finns kvar i det som en gång var U.S.A.

No more internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room.

Jag tycker om den här boken. Den är med på långlistan för Baileys Women’s Prize for Fiction (gamla Orange alltså!), och utan att ha läst de andra 19 böckerna så kan jag på rak arm säga att Station Eleven förtjänar att vinna. Vi får följa många karaktärer och tidsspår som vävs in i varandra: Arthur, skådespelaren som dör i hjärtattacken, och de kärlekar som vandrar in och ut i hans liv. Själva dag 0 – när kaoset bryter ut. De människor som överlevde och nu försöker hanka sig fram i denna råa nya värld som finns kvar.

[…] walking alone for a hundred miles, whispering French to herself because all te horror in her life had transpired in English and she thought switching languages might save her.

Men det fungerar förunderligt väl, det blir aldrig rörigt och de beröringspunkter som finns känns någorlunda logiska. Visst finns det berättelser som berör mera – till skillnad från Johanna L så tyckte jag väldigt mycket om den post-apokalyptiska skildringen, även om både den och själva sjukdomsutbrottet ger mig weltschmerz med jämna mellanrum. Och som den blinde märker på mängden citat i den här recensionen så är jag förtjust i själva språket. Highlightar det ena och det andra där jag ligger i min solstol och läser, grips av alla de där människoödena. Tänker på dem som dog: i sin säng, i en bil i ett fåfängt försök att fly, på en asiatisk strand långt från någon de känner. Och på dem som blev kvar, som minns dem som en gång fanns vid deras sida. Som mumlar deras namn om och om igen för att inte glömma.

First we only want to be seen, but once we’re seen, that’s not enough anymore. After that, we want to be remembered.

You open a book, and you go inside

hemmaBooks don’t make a home – they are one, in the sense that just as you do with a door, you open a book, and you go inside. Inside there is a different kind of time and a different kind of space.

– Jeanette Winterson, Why Be Happy When You Could Be Normal?

Stillsam Fossum

Helveteselden av Karin Fossum XXXX-
helEn gammal rostig husvagn med två kroppar i. En kvinna och hennes femåriga pojke, våldsamt knivhuggna till döds. Konrad Sejer med sidekicken Skarre är naturligtvis de som undersöker fallet, men som har varit i de senaste Fossum-deckarna så är poliserna enbart bakgrundsfigurer. I stället får man följa bland annat mordoffren innan deras liv brutals tas av daga.

Bonnie såg på hans stora, vita öra, hon tyckte att det påminde om en vacker snäcka, och om hon lade sitt öra intill hans skulle hon höra suset från hans långa liv.

De är stillsamma numera, Fossums deckare, och det låter kanske absurt med tanke på knivhuggningen, men det frossas över huvudtaget inte i våldet. Rätt ofta vet man också vem mördaren är, i stället ägnar sig böckerna åt att stillsamt nysta i vad som ledde fram till de ödesdigra händelserna. De utgör en välkommen kontrast till många andra deckare och thrillers, är kanske rentav lite Christie-lika med sin tonvikt på motivet. Ändå kan jag inte hjälpa att känna att Fossum senare böcker tenderar att bli lite sömniga i sin lågmäldhet. Konrad Sejer har också blivit värsta mysfarbrorn som bara lugnt inväntar att bitarna ska falla på plats. Inte heller vet man längre något om deras privatliv, all fokus ligger verkligen på offret med ”omkrets”. Jag saknar absolut inte våldet, men jag hade gärna sett lite mer skärpa.

Abercrombies fantasy light

Half a King (The Shattered Sea #1) av Joe Abercrombie XXX½
halfakDen här boken kategoriseras som young adult, men jag vet inte riktigt varför. Jo, huvudpersonen Yarvi är rätt ung, men det är Garion i David Eddings böcker också *plats för nostalgisk suck*. Men okej, den här boken är rätt tunn för att vara fantasy, min pocket går loss på 373 sidor vilket i fantasykretsar ändå måste betraktas som en lättviktare. Fantasy light!

Det är ändå episk fantasy det är frågan om, med en värld som inte är vår, med religioner och prat om älvor och argsinta tronfejder. Huvudpersonen Yarvi, som förberett sig på ett liv in the ministry (typ som en vis munk som kan en massa om örter och andra hemligheter, haha vilken usel förklaring av mig) men då hans pappa och bror plötsligt mördas tvingas han ofrivilligt axla rollen som kung. Han som bara har en stump till hand, som är så feg och dålig på att svärdsfäktas? Nåväl, sen händer det både det ena och det andra, saker går liksom inte helt enligt planerna. En sak jag blev förvånad över men som kändes helt ”fräsch” är att Yarvi inte alls är genomgod som så många andra fantasyhjältar. När han befinner sig i livsfara tillsammans med andra människor gör han väldigt sällan dumdristiga/hjältemodiga saker, snarare är han rätt feg. Eller ”vanlig” kanske är ordet?

Linda och Helena, båda stora fantasyskeptiker, diskuterade Half a King på Kulturkollo för ett tag sedan och hade båda tyckt att det var rätt mycket roende och vandrande i boken. Just det stör mig inte, och jag kikar på kartan i boken med jämna mellanrum eftersom Yarvis värld fortfarande är mig obekant. Däremot tycker jag att vandrandet i stället stjäl tid från karaktärsutvecklingen, det är helt klart att karaktärerna har mer djup än vad som först anas, men det är väldigt sällan det får komma fram. Och oftast gör det det sedan i enorma hopp eller say whaaat-scener (som jag förvisso gillar!). Half a King är dock första boken i en trilogi (surprise surprise), så jag antar att det finns mer karaktärsutveckling att vänta. Tvåan Half the World finns ute nu medan trean Half a War förväntas komma redan i höst. Jag kommer nog att läsa vidare i något skede, men faktum är att jag är mer nyfiken på Abercrombies ”vuxenböcker”, framför allt The Blade Itself ur First Law-trilogin som Bokstävlarna skrivit mycket varmt om massor av gånger. Tänker bara att jag inte borde snuttläsa ur en massa fantasyserier, har fortfarande The Wise Man’s Fear (Rothfuss) och lite GRRM oläst… Får se hur det går med det löftet, oberoende roligt med ett fantasysug vid sidan av mina sedvanliga thrillers och relationsromaner!

Mörker bortom pastellomslaget

All the Bright Places av Jennifer Niven XXX+
brightTheodore Finch och Violet Markey möts i skolans klocktorn. Ingen av dem har tagit sig upp dit för att ta livet av sig per se, det är mer av en stirra döden i vitögat och känna att man lever-kind of grej. Efter det börjar de lägga märke till varandra i skolan, Finch lägger in stora charmoffensiven och de paras även ihop för ett långt skolprojekt. Ett lite udda par, Finch som är skolans freak:

One year later, I grew out of clothes because, it turns out, growing fourteen inches in a summer is easy. It’s growing out o a label that’s hard.

… och Violet som var åtminstone i periferin av de populära, i alla fall tills hennes syster Eleanor dog. Nu flyter hon mest omkring, räknar ner dagarna tills hon tar studenten.
Den här boken riktar sig till John Green- och Rainbow Rowell-fans, och likt Fiktioner kände jag mig initialt skeptisk, det är så lätt för förlagens marknadsföringsavdelningar att bara slänga dit en ”If you liked The Fault in Our Stars / Gone Girl / The Hunger Games”-dekal och hoppas på att den ska göra tricket. Eller, nu läste jag ju boken, så lite lurad blev jag allt, men jag menar också att det är fuskigt att bara nämna en bästsäljande bok och sedan låta den stå för hela genren, om ni förstår vad jag menar?

Jag har svårt att formulera en åsikt om den här boken faktiskt, för drygt första halvan är den inte särskilt speciell. Jag fastnar inte för karaktärerna och tycker mest att de flamsar runt. Trots att det är uppenbart att Finch inte mår bra är det ändå inte riktigt närvarande i texten eller tematiken. Tills det svänger, rätt så abrupt, och blir så där hemskt som många amerikanska tonårsböcker tenderar att bli. Och det är även rätt hemskt att jag tycker att det är där boken växer… Samtidigt gör det att jag direkt känner att den här boken kan vara svår att sälja på bokhandelsgolvet – man vill inte spoila men man vill ändå berätta att den blir mycket värre än vad det vackra pastelliga omslaget låter påskina.
I höst utkommer romanen på svenska på Lilla Piratförlaget. Tycker det är fint att svenska förlag verkar ha bra näsa för att plocka upp ungdomsböcker numera.

Det började bra

Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal XXX
IMG_8785Natten före valborgsmässoafton störtar en kvinnokropp ner mot den hårda asfalten nere på en gård i förorten. Charlie Eriksson lämnar missbruk och skulder efter sig, och fallet avskrivs snabbt som självmord. Men Charlies syster, som försökt lämna både förort och födelsefamilj bakom sig, blir ändå fundersam. Och varför hade Charlie åkt till Buenos Aires bara några veckor före sin död, söker hon fortfarande efter deras mamma som försvann när de var små?

En tanke om att en människas liv inte finns i det hon lämnar efter sig utan det hon har velat dölja.

Jag gillar början av boken, just detta med förorten och skammen och familjerna som gått i kras – muntert är inte min melodi när det kommer till böcker, nej. Det där lågmält sorgliga, det som försökts stuvas undan långt bak i medvetandet men som sedan bubblar upp igen på grund av en doft eller en bekant gård mellan höghus som tornar upp mot en grådaskig himmel. Det älskar jag att läsa om, och det vill jag minnas att finns i I tystnaden begravd också. I LMTDH drar intrigerna dock iväg åt olika håll, till Argentina och till dåtid och till politiska strömningar som i i alla fall mitt eget huvud känns väldigt avlägsna den där höghusgården. Dessutom blir boken med sina nästan 500 sidor klart för lång också, så jag läser ut och stundtals är det spännande, men den där stämningen från början av boken, den är försvunnen för länge sedan.
Låt mig ta din hand utsågs av Svenska Deckarakademin till Årets bästa svenska kriminalroman 2014.

Märta. Alltid Märta.

I ultrarapid
lyfter du din hand
som ska slå mej

mycket hinner gå
genom min hjärna
innan din hand
är framme vid mej

tanken
på alla kvinnor
i alla tider
som har upplevt den här sekunden
sekunden innan handen slår

skräcken
som förlamar
så jag inte förmår
slita mej loss
bita sparka fly
jag kan inte öppna munnen
jag skriker inte

känslan
av att vara utlämnad
utan återvändo
utan möjligheter
inte rå på
inte ha kontroll över
inte kunna göra nånting
inte kunna göra nånting

och slutligen
det otroliga i det
som nu är över oss –
det är inte tänkbart
det kommer inte att hända
det kan inte ske

du
kan inte slå
mej

Innan din hand
är framme vid mej
vet jag redan:
detta drabbar oss inte
av kärleks brist
utan av kärleks förtvivlan

ändå
är det svårt att fatta
omöjligt att glömma

ur Århundradets kärlekssaga (1979) av Märta Tikkanen

De här dikterna knockar mig gång på gång, lika starkt som i början av 2000-talet då jag gick i gymnasiet och läste sida efter sida, stående lutad mot en bibliotekshylla. Märta Tikkanens ord håller över tid, de håller för omläsningar och de är fortfarande lika smärtsamma. De håller skilt för sig, eller som den helhet de är skrivna som.
De gör mig fortfarande lika storögd som den där kvällen när jag stod lutad mot en hylla på biblioteket.

* * * * *

Det här inlägget är en del av den av Kulturkollo ordnade bloggstafetten internationella kvinnodagen till ära.