Jag har några tiotals sidor kvar i Marie Hermansons nyaste roman Skymningslandet, men ungefär halvvägs stötte jag på det här citatet:

När började den lekfulla tillvaron på Glimmenäs att få en annan inriktning? […] Nu efteråt har jag svårt att finna den punkt där vägen böjde av mot helt andra trakter. Egentligen tror jag att den där böjen fanns där hela tiden, men så svag att vi inte märkte den.

Jag tycker att det känns som att Hermanson med det citatet sätter fingret på hela sitt författarskap, eller åtminstone så som jag, med blott två lästa romaner (nåväl, alldeles strax) i bagaget, har uppfattat det. Den till synes normala utgångspunkten, som sedan gradvis blir mer och mer skruvad tills man plötsligt häpet undrar hur man riktigt hamnade där. Men så ett sätt som är så pass skickligt och ”osynligt” gjort att man inte riktigt lägger märke till det under läsningens gång.