Svensk synd av Martin Jern XXX½
Det här är boken som i förra årets sista avsnitt av ungdomsbokspodcasten Allt vi säger är sant, av de flesta i juryn plus programledarna utsågs till årets bästa ungdomsbok. När den så väl släpptes i pocket någon månad senare, var jag inte sen att plocka med mig den hem. Jag vet inte om det blir den bästa ungdomsboken under det här året, men solklart är att den i alla fall sticker ut ur mängden, kanske framför allt bland svenska ungdomsböcker som tenderar att vara mindre mörka och dystra än amerikanska dito. I Svensk synd möter vi Otto och hans mamma, som än en gång är på flykt undan hans våldsamma pappa. De får motorstopp utanför det lilla samhället Ryda, där de bestämmer sig för att stanna för den här gången. Långt inne i skogen, med usel mobiltäckning, vilket är lika bra eftersom Otto inte ska hålla på med Facebook och Instagram ändå, ifall han skulle råka avslöja var de gömmer sig någonstans alltså.

Den känns väldigt filmisk den här boken, och det ligger dels i Jerns berättande och dels i det faktum att vi har sett de här mystiska religiösa samhällena mitt ute i ingenstans många gånger förut, fast oftast i amerikansk miljö. Dialogen är rapp och karaktärerna skulle också göra sig bra på film, liksom det lilla värdshuset Otto och mamma bosätter sig på. Jag ser mamman och värdhusägarinnan sitta där i köket, lite smålulliga av vin och hest skrattande över livets grymheter. Och Monkey vill man ju ha boktips av, helst IRL!
Ibland kan jag tycka att romanen balanserar på gränsen till att bli för skruvad, för här finns då verkligen inget fluff whatsoever, allt är så mörkt som det ser ut att vara. Samtidigt gillar jag det, det känns uppfriskande och annorlunda – ni vet ju att jag vill ha mitt liv ljust men mina böcker mörka..! Jag tänker mig att det här är en bok man kan stoppa i handen även på mer skeptiska läsare, såsom tonårspojkar eller vuxna som rynkar på näsan åt ungdomsböcker – samtidigt som vi som redan förstått tjusningen med böckernas värld också får vårt lystmäte.