Elizabeth is Missing av Emma Healey XXX½
Mauds hem är fullt av koppar med te på köksbänken, i hallen, vid fåtöljen. Fulla koppar, som hon kokat upp och sedan glömt att dricka ur. Ibland mullrar det på nedervåningen, och det visar sig vara dottern Helen som dammsuger. Mauds fickor på koftan prasslar av alla minneslappar hon lägger där.
Maud är en äldre Alice, hon har redan barn och barnbarn och det sägs aldrig om det är Alzheimers eller ”vanlig” demens hon lider av. Men glömskan är den samma, och genom att låta Maus fungera som protagonist, blir det smärtsamt uppenbart för läsaren hur illa det riktigt är ställt. jag tycker det är skickligt gjort ändå, hur författaren smyger in de små vardagliga detaljerna för att gestalta Mauds glömska. Hon kan ha en konversation om en sak vars namn hon inte kommer på, bara för att en halv sida senare hitta samma föremål i fickan och bli förvånad över att hon har en osthyvel där (typ, osthyvlar har man ju inte annat än i Sverige och Finland, ett mysterium i sig!).
Genom vardagsbruset och alla minneslapparna minns Maud ändå någonting – hennes kompis Elizabeth är borta. Var är hon? Har hennes odugling till son något med saken att göra? Varför är det inte någon som vill ta henne på allvar?
Parallellt med nutidsberättelsen löper också en tidsspår från Mauds barndom, där det hände något som klart påverkar Maud än i dag. Det är fint hur hon via något som triggar minnet kan resa långt bak i tiden, trots att korttidsminnet om tekopparna sviker.
Jag har svårt att ge ett slutbetyg på den här boken. Demensen, förvirrningen och frustrationen hos Maud är väldigt skickligt skildrad, men problemet är bara att det repetitiva och förvirrande samtidigt medför en risk att bli bedövande tråkigt. Lite samma problem som Berg har inga rötter tampades med, faktiskt, även om det repetitiva samtidigt är ett otroligt effektivt stilgrepp. Knepig balansgång det där! Elizabeth is Missing har också svaga thrillerinslag, och det abrupta slutet är tyvärr en indikator på något som ofta förekommer inom den genren.
Ja, ni hör ju att jag låter lika förvirrad som Maud själv. Om vi säger som så: det är förståeligt att Healey efter Baileys-nomineringen inte nådde upp till slut-sexan av de nominerade för Baileys Women’s Prize for Ficition, däremot är det här en välskriven debut och författaren är ett namn att hålla ögonen på.
Bokbabbel 
Vad roligt att du har läst den här! Den står på min läslista, ganska högt upp. Jag förstår dina invändningar men känner ändå att jag vill läsa den. Jag tror att det faktum att jag så sällan läser thrillers gör att det som händer kommer att kännas fräscht för mig.
(Det här är för övrigt Jenny B på Kulturdelen, men det brukar bli strul när jag försöker logga ut och kommentera med det kontot på en WordPress-blogg…)
Det var väl Dark Places-Helena som bloggade om den, och mitt kära bibliotek råkade ha den ”i lager”, så det var bara att kolla in. Tyckte definitivt om den, tycker det är himla intressant med sjukdomsskildringar och kanske framför allt sådana som handlar om minne(sförlust) – även om de ibland balanserar på en skör tråd med sitt konstanta upprepande. De blir ju dessutom intressant nog ofta thrillerlika även om det inte skulle finnas något mystiskt med i bilden, just för att man som läsare får försöka läsa mellan raderna för att försöka ana vad det egentligen är som händer. Har du läst S.J. Watsons ”Before I Go to Sleep”? Eller ”Berg har inga rötter”?