Weightless av Sarah Bannan XXX+
Herregud vilken tur det är att jag inte går i skolan längre, tänker jag gång på gång medan jag läser den här boken. För här är det minsann inte överstrykningstuscher i form av pandor eller granna anteckningar i snörräta rader som på glansbilds-Tumblr, här är det viskningar bakom ryggen och badrumsskåpsinnehåll som fotograferas och läggs ut på sociala medier. Ilska och direkt kritik som vräks ut på Facebook så att alla kan se (och like:a). Mobbning är inget nytt, men många av vapnen är det, står det på en blurb på baksidan av mitt exemplar.

Gemma was the nicest girl in our class, that was what everybody said. But when you thought about it, when you really tried to remember the nice stuff she did, it was kinda hard. […] Being honest, it was probably just because we said it som many times. Sometimes you will something to be true.

Jag läser den här boken under samma dagar som jag går på filmatiseringen av Cirkeln, och även om den här boken är mer solbrända ben och viftande hejaklackspom-poms, och inte heller har någonting med magi att göra, finns det ändå vissa likheter som jag noterar om inte annat så för att de befinner sig i mitt medvetande under samma tidsperiod. Berättarrösterna, som i Weightless är ett kollektivt we, som inte befinner sig mitt i det som händer, tillräckligt nära för att uppfatta de flesta detaljerna men samtidigt på tillräckligt stort avstånd för att även kunna se helheten. Lärarna som är så gott som oförstående, eller om inte annat väljer att titta bort. Känslan av att den undertryckta spänningen håller på att koka över.
Det är en bra och obehaglig läsupplevelse, men jag får ändå känslan av att en del av den täthet som finns i början förloras efter hand. Det blir lite för långt, lite för många i texten inkorporerade skoluppsatser. Men jag är fortfarande glad över att jag inte längre går i skolan.