The Husband’s Secret av Liane Moriarty XXX+
Jag är så himla himla efter med att skriva om böcker jag har läst, på grund av lättja och livet und so weiter. En del av dem faller ohjälpligt bort på vägen också – sorry! – men jag vet ju att det är så för er andra också.
En bok som jag dock medvetet väntade ett litet tag med att skriva om var The Husband’s Secret, nyligen översatt till svenska till Öppnas i händelse av min död. Den handlar om den perfekta hemmafrun Cecilia som hittar ett brev av sin man – som inte är död – som ska öppnas ifall han har dött, men bara då.
Vad skulle ni ha gjort?
‘Shit!’ Cecilia slammed her hand to her head. ‘Fuck it.’
‘What is it?’ John-Paul reeled back. She never swore. All these years there had been a Tupperware container of bad language sitting off to the side in her head and now she’d opened it and all those crisp, crunchy words were lovely and fresh, ready to be used.
Det är klart att hon öppnar det, förr eller senare, annars skulle det väl inte bli en bok av det hela? Men faktum är att det snurrar omkring en hel hop andra karaktärer också, och i början ska de liksom beröra varandra på ett sätt man tyckte var coolt i högstadiet (de tittar t.ex. på samma tv-program), medan jag nu önskar mig lite mer subtila röda trådar. Men det fungerar helt bra, med alla kvinnor i större eller mindre livsbryderier, kvinnor som alla miljömässigt kretsar kring den lilla katolska skolan i Sydney.
Ännu så här några veckor post-utläsning är jag väldigt tudelad vad gäller boken! Å ena sidan gillar jag en stor del av humorn och sättet att skriva, och att följa med olika människors vardagsliv som av en eller anledning ställs på ända. Det Jodi Picoultska dilemmat, ”What would you do?” Vad jag däremot inte gillar är – förutom den monstruösa epilogen som någon redaktör borde få sparken för att ha godkänt, kolla även Bokboxens hatiska rant på ämnet – följande:
– Kvinnorna som antas bitcha om varandra hela tiden, antingen bakom varandras ryggar eller också genom fult beteende. Va?
– Konstant prat om övervikt som det värsta öde som kan tänkas. Ironiskt nog nämns tv-serien Biggest Loser och att ge sina döttrar en sund kroppsbild i början av romanen, mhmm, good job on that one..!
– Att de flesta äktenskap, om man får tro den här boken, mest är fasader och/eller bara familjecentraler utan kärlek och passion
Jag kommer till slutsaten att mitt förhållande till boken/författaren är något problematiskt, men att jag definitivt är villig att någon gång läsa någon annan bok av Moriarty, typ som sommar-/semesterläsning. Vad tyckte ni som har läst, för ni är rätt många som gjort det?
Ja! De här fyrarutiga stripparna i pastell med cynisk humor och drypande av sarkasm – dem har jag velat älska från första början, men något har hållit mig tillbaka. Men nu känns det som vi är på väg någonstans! Stripparna publiceras i svenska Metro dagligen (?), och därför är de här albumen dock just samlingsalbum och inte så mycket utöver det. I LB3 – Leva life, känns det ändå som en lite mer sammanhållen enhet, där feminism, parförhållanden och besattheten av sociala medier (och skägg!) är aktuella teman. Fnissframkallande – men kanske väcks också en tanke eller två som planterar sig i hjärnan och börjar gro?
bara det är ju fint som snus (som jag föreställer mig att man säger i Sverige, det gör man inte här i alla fall?). En av höjdpunkterna på vistelsen var sedan att Cirkeln fortfarande gick på bio – för vilken lyckad 
Bokbabbel 