#juli

Efter Bokhoras läsningsrelaterade fotoutmaning i maj, bjuder Kulturkollo i sommar på en liknande utmaning med temaord för varje dag fram till den femtonde augusti. Jag har inte mangrant tänkt haka på den, men jag har antecknat de olika temaorden som är lagom breda för små bokliga inlägg när man känner för det – perfekt för sommaren och för att undvika stora bloggdöden med andra ord. Här är hela listan om ni också vill delta.

Dagens ord är #juli, och vad passar väl bättre än att då offentligt erkänna att jag förra veckan – efter en snabb Twitter-konsultation med några bokbloggare som läst boken – efter nästan 100 sidor ändå bestämde mig för att lägga Miranda Julys senaste roman The First Bad Man åt sidan. Jag har ganska svårt att göra sådant, speciellt om jag redan kommit en bra bit på vägen med boken, men nu märkte jag att min läskoncentration och -pepp båda var ganska låga, och really, vad är då idén med att läsa vidare när jag inte måste? När jag inte är särskilt intresserad av eller förtjust i det jag läser (för det är en väldigt konstig roman Miranda July har skrivit)? Styrks i mitt beslut av artikeln i New Yorker som Peppe länkade till, där biblioterapeuten (!) Susan Elderkin konstaterar:

If you actually calculate how many books you read in a year — and how many that means you’re likely to read before you die — you’ll start to realize that you need to be highly selective in order to make the most of your reading time.

Så a-b-s-u-r-t många böcker som jag ändå har väntande på mig i bibliotekstraven, på läsplattan och i den egna bokhyllan, för att inte tala om på allehanda önskelistor? Att gå vidare från Miranda July känns allt mer som rätt val i det här fallet. Jag får helt enkelt inse att livet är för kort för halvdana läsupplevelser, såsom Helena konstaterar i en bloggintervju inne hos Peo Bengtsson. Ändå är det med en blandning av lättnad och oro jag lägger bort boken, speciellt som den är ett bibliotekslån och det därför känns som om jag aldrig kommer att låna/se den igen om jag inte kämpar nu. Tänk om jag går miste om något stort?

Klarar ni av att lägga bort påbörjade böcker?

Jhumpa Lahiri om språklig identitet

Med andra ord av Jhumpa Lahiri XXXX
Översättning av Helena Monti
maoJhumpa Lahiri är en författare jag länge beundrat i prosaform (note to self: läs hennes senaste roman du har stående signerad i hyllan!), så när jag upptäckte att hon skrivit en essäsamling/memoar om flerspråkighet var det självklart att jag skulle läsa den också. Lahiris modersmål är bengali men första språk, det hon lärt sig läsa på på och haft som skol- och senare yrkesspråk, är engelska. Redan det har blivit en slags inre konflikt, och när hon sedan som vuxen förälskar sig i italienskan och under många år försöker läsa strökurser för att slutligen flytta till Rom och kasta sig ut på djupt vatten vad gäller språket, blir hennes funderingar kring språket än djupare och personligare.

De okända orden påminner mig om att det finns mycket som jag inte känner till i den här världen.

Med andra ord är den första boken Lahiri har skrivit på italienska, och hennes språk är direkt, utan de vackra krumbukter engelskan som språk i allmänhet och som Lahiris första språk i synnerhet skulle ha försett henne med. Det är en kärleksbeskrivning till italienskan, en djupare insikt om självet i förhållande till språket, om ”berättigandet” att tala ett språk – Lahiri med sitt indiska påbrå ser inte ut som en italienare och blir därför bemött och betjänad på engelska. Till skillnad från hennes amerikanska man som råkar ha ett sydländskt utseende och italienskklingande namn, måste hon förklara och ”motivera” sina språkkunskaper.

Jag måste berättiga det språk jag talar fast jag behärskar det till fulländning.

Även om jag har ett självklart modersmål och en tydlig språklig och nationell identitet som finlandssvensk, är citatet ovan något jag kan relatera till, framför allt i förhållande till rikssvenskan. Otaliga är de gånger butikspersonal i Sverige har bytt till engelska på grund av min ”finska brytning” (nej!) eller konstaterat att min svenska är förvånansvärt flytande. Mhmm.
Tack Bokmania som uppmärksammade mig om bokens existens!

Dagens citat

Once, Jim IMG_9693had told her she had such pretty eyes and that
they reminded him om Dentyne gum, ”like if I chewed on them, they’d be minty.”

– Rufi Thorpe, The Girls From Corona del Mar

Tågläsning förresten, som jag gillar det när man får till det där flytet samtidigt som landskapet swischar förbi!

Planerar sommarläsning

Okej så listan över böcker jag vill läsa under semestern sommaren innehåller nu strax över 20 böcker – och då har jag alltså läst 63 hittills i år. På sex månader. Sommarsemestern är tre veckor lång.
arewedone

Verklighetsuppfattning, thy name is not Bokbabbel.

Kära Liv och Caroline, ni var bättre än jag trodde

Kära Liv och Caroline, av Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli XXXX
Nämen vet ni, jag blev faktiskt positivt överraskad av den här! När jag hörde talas om idén tyckte jag det mest kändes som ett väldigt exploaterande av En varg söker sin podd-varumärket, som skulle få oss lyssnare att köpa en bok bara på basis av författarnamnen. Lex Sigge Eklund. Sigges senaste bok är ju dock en roman, något han sysslade med redan pre-podcasteran, medan Kära Liv och Caroline, direkt spinner vidare på podcasten och i bokform alltså svarar på frågor som lyssnarna skickat in till dem.

Men jag gillar alltså, över förväntan. Inte allting och inte utan en viss kritik (måste Liv Strömqvist klämma in ordet ”vänsterkollektiv” i precis varenda svar?), men boken är sannerligen läsvärd både som sträckläsning eller för att läsa en fråga + svaren här och där. Frågorna är löst inordnade under ämnen som Döden, Kultur, Skapande, Kärlek m.m., men frågorna och svaren skulle lika gärna kunna vara ett ämne som tas upp i podcasten och som sedan spinns vidare på. Jag gillar speciellt hur Caroline Ringskog Ferrada-Noli svävar iväg i sina svar, synbart börjar de handla om något annat och väldigt ofta får de också ett stråk av mörker i sig helt plötsligt. Intressant!
Så, när det kommer till böcker är det mer än okej att ha fel ibland.

Rosengädda gör mig hungrig

Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg XXX½
IMG_5777_2Det här är den tredje och sista (?) delen i Emma Hambergs lilla serie om den lilla byn Rosengädda och de minst sagt färgstarka personer som bor där. Här har jag skrivit om del ett och del två, och det är inte särskilt mycket som har ändrats sen de böckerna. Otroligt mycket matlagning, eftersom huvudpersonen Tessan brinner för det, redan i min recension av den andra boken jämförde jag det tydligen med Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj, och i de banorna tänkte jag även denna gång. Fast Tessans mat låter betydligt godare…

Vårjakt i Rosengädda har en betydligt allvarligare underton än de två tidigare böckerna, varför det är så är såklart en väldigt stor del av bokens handling och eventuella överraskningsmoment, så det får ni läsa mellan bokpärmarna sedan. Det sorgesamma stråket fungerar till min IMG_5775_2förvåning rätt bra i kombination med den i övrigt väldigt hurtfriska stilen, det som jag fortfarande irriterar mig mest
på är Tessans inre monologer – även det bekant från recensionen av den andra boken, haha! Sedan kan jag också tycka att det är lite underligt att karaktärerna från den första boken totalt har fasats ut och nämns typ en gång alldeles i början, efter det är de helt lämnade åt sitt öde, där de befinner sig någonstans bortom Rosengäddas gränser. Samtidigt ska jag inte hymla med att det ändå helst är Tessan och hennes posse jag helst läser om, de irriterande inre monologerna och det förunderliga dela-säng-med-en-get-stuket till trots.
Det är böcker som är lite för uttalar roliga och puttenuttiga för att annars passa min smak, men Emma Hamberg gör dem ändå läsvärda. Perfekt hängmatteläsning på midsommardagen eller semestern!

Glad överraskning för morbida läsare

Även om jag väldigt gärna håller mig ajour med bokmarknaden på ett både professionellt och hobbymässigt plan, blir jag ändå glad de få gånger en bok har slunkit igenom det vitt utbredda nät jag och mina fellow bokentusiaster bildar och plötsligt bara uppenbarar sig i bokhandeln, redo att bli köpt och hemburen. Till skillnad från det sedvanliga månadslånga väntandet och trånandet vill säga.

I dag snubblade jag över just en sådan igenomslunken (yes, let’s pretend it’s a word..) bok, och det var ingen mindre än Lisa ”Still Alice” Genova som var författaren! Genova skriver ju som bekant fiktion om olika sjukdomar/diagnoser, och har hittills avverkat Alzheimers, left neglect och autism. I Inside the O’Briens är det Huntington’s sjukdom som är monstret under sängen, och den här morbida sjukdomslitteratur-vurmaren förlängde just sin sommarläsningslista* med en titel.

*) Åh vad inspirerande det var att se allas semesterläsningshögar flimra förbi i #bokhorafotoutmaning på Instagram igår! Min traditionsenligt hopplöst optimistiska sommartrave finns än så länge bara i mitt eget huvud och på en elektronisk post it, men bild kommer, var så säkra!

Sista boken om Annika Bengtzon

Järnblod av Liza Marklund XXX½
Ett jullov i början av 2000-talet har jag precis börjat gymnasiet och efter en lång provvecka i december åkt iväg till andra sidan jordklotet med min familj. Hettan är obarmhärtig där vi ligger och flämtar vid Kinesiska havets strand, jag är femton år och har en turkosblommig bikini och pojken med mörkt hår som går i samma skola som jag skämtar där vi spelar biljard och plaskar omkring i poolen när det blir för varmt att vara uppe på land. Pappa har tagit med sig Sprängaren, och en svensk turist från en tidigare resa har lämnat en solblekt mjuk Studio Sex-pocket i hotellets bokhylla i mörkt trä. Pappa läser, mamma läser, och när jag inte är för upptagen med att titta under lugg på pojken i de röda badshortsen läser jag också.

Många år har gått sedan dess, pojken i de röda badbyxorna blev först min pojkvän och sedan mitt ex. Och samtidigt har Liza Marklund skrivit fler böcker om den truliga reportern Annika Bengtzon, för att försommaren 2015 slutligen avsluta serien med Järnblod.
Det är en cirkel som sluts, både på Annikas professionella plan där Kvällspressen plötsligt är i större blåsväder än någonsin, och på det privata där systern Birgitta försvinner och Annika halvhjärtat försöker leta efter henne i barndomens trakter. Som läsare trivs jag i det halvputtriga, och det går ganska länge innan jag inser att det knappt har hänt så mycket alls på deckarplanet, att Järnblod länge känns som en så kallad ”vanlig” roman och inte en deckare. Det blir förvisso ändring på det längre fram, men det dröjer onödigt länge och är en av orsakerna till att boken verkligen känns som den sista boken, som rätt mycket text bara som lystmäte åt de trogna fansen. Jag noterar dock det som blivit allt mer vanligt i åtminstone svenska deckare nuförtiden och som jag har nämnt flera gånger förut: globaliteten. Borta är de nordiska deckarna som utspelar sig i en liten sömnig småstad eller ens Stockholm eller Göteborg, nej nu är det snarare regel än undantag att någon av karaktärerna tar sig en svängom nere på kontinenten åtminstone. Jag säger inte att det är dåligt, snarare är det väl bra att deckarna speglar vårt samhälle, så som de gjort sedan Sjöwall & Wahlöös tider. Men det är annorlunda. Lite så där som jag själv är det, sedan jag först läste Liza Marklund i en vit solstol vid Kinesiska havets strand.
Rec.ex. av Piratförlaget.

Fram för lite bakåtsträvande på biblioteken

Sveriges läsambassadör, författaren och bokhoran Johanna Lindbäck, skrev en intressant kolumn om bibliotek i Västerbottens-Kuriren förra veckan. Hon förespråkar nämligen rakt motsatta åtgärder jämfört vad de flesta (?) bibliotek för tillfället försöker komma på för att locka folk till biblioteken  – och det är att fortsätta som förut, utan alla galna extravaganser (en klättervägg, really?). Lindbäck vill att:

De ska fortsätta vara fantastiska på text och böcker, och på att ge tystnad och lugn och ro. Helt enkelt, vara precis som den där bilden man får upp i sitt huvud när man hör ordet ”bibliotek”.

Även jag har förundrats över hur mycket det på de biblioteken i den finländska huvudstadsregionen finns saker och aktiviteter som inte kretsar kring just böcker (eller filmer och cd-skivor). Musikstudion och symaskiner till exempel. Jag förstår idén, att fånga in människor som kanske inte annars går på bibliotek och kanske få dem att låna en bok när de väl gått in genom dörrarna och upptäckt att det här ju var ganska hejsan. Och jag applåderar den tanken, absolut. Samtidigt kan jag känna att det är synd att pengar som annars hade gått till böcker och underhåll av biblioteken, nu satsas på annat, icke-bokligt. Inte minst med tanke på den sjunkande läsförståelsen och larmande PISA-rapporter.

Själv använder jag inte biblioteket annat än som ett ställe att hämta och lämna stora mängder böcker flera gånger i månaden, någon enstaka gång stannar jag kvar en stund och läser en tidning. Men även under dessa korta stunder uppskattar jag lugnet som svävar mellan hyllorna direkt då glasdörren som skiljer mitt närbibliotek från det hektiska köpcentrum det ligger i, har slagit igen bakom mig. För att ytterligare nöta ut en redan trist klyscha: behövs det inte ett sådant här lugnt rum i staden i vår allt mer hektiskt snurrande värld? Ett ställe att varva ner, låta öronen vänja sig vid lägre ljudnivåer och lungorna dra in den välgörande luften kryddad av doften av papper och lim. Och icke att förglömma: ett av få ställen där det är tillåtet att vara helt gratis, utan att konsumera något. Behövs inte biblioteken just så som de är?

Vildmarksthriller

Stum rädsla av Nevada Barr XX½
Översättning av Marie Olsson
Anna Pigeon är nationalparksrangeDekkariviikkor och har precis blivit stationerad i Rocky Mountains nationalpark i Colorado när den förlamade före detta bergsklättraren Heath Jarrod strax utanför handikappcampingen stöter på två av de tre tonårsflickor som försvunnit sex veckor tidigare. De är så gott som nakna, smutsiga och kan inte berätta var de varit, vem som hållit dem fången eller vad som hänt den tredje flickan.
stumDet låter ju riktigt bra i teorin, med ett spännande fall i ”exotisk” miljö. Att jag över huvudtaget fick upp ögonen för det här namnet som annars helt hade gått mig förbi berodde dessutom på att den här boken var en av Lotta Olssons 100 bästa deckare – såg att hon rentav utsett den till en av de bästa böckerna 2014! Say whaaat?! tänker jag nu då jag läst den, för tyvärr tycker jag den här deckaren är bristfällig på alla möjliga plan. Små detaljer som att rangern Anna på 422 sidor inte en enda gång kontaktar och knappt ens tänker på mannen hon en vecka tidigare gift sig med, eller att ett Why? felaktigt översätts till Varför när det är Hurså som avses, går eventuellt att se mellan fingrarna. Större invändningar har jag mot den underliga diskrepansen mellan en underlig humor och de brutala övergreppen – både Anna och Heath känns väldigt distanserade som karaktärer. Logiken i de återfunna flickornas beteende är också bristfällig, och med tanke på att den här serien beskrivs som en vildmarksthriller är det förvånansvärt lite naturporr i boken. Stum rädsla är egentligen den trettonde boken i Anna Pigeon-serien, men den första som översätts till svenska. Jag frågar mig varför man valt just den.

Tips från andra deckarexperter

I det här inlägget har jag outsourcat deckartipsandet åt andra experter, bra tips för både er Dekkariviikkooch mig själv visade det sig..!

🔫 Kristina Ohlsson och Camilla Grebe, två deckarförfattare jag väldigt gärna läser, tipsar om bra sommarläsning – alltså deckare – i ett klipp från TV4. Ett mycket bra klipp för mig att titta på, eftersom många av böckerna är deckare jag redan har hemma, olästa vill säga…

🔫 Babels krimspecial.

🔫 Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat listar 30 deckare – skulle min inspiration tryta är också det här en lista att ta fasta på eftersom jag bara läst fyra (!) av böckerna på listan. Fast det ska erkännas att jag blir lite skeptiskt inställd till den här listan då jag ser att Gillian Flynns mästerverk Sharp Objects bara har fått tre stjärnor…

🔫 Mer synkad i både betygsättning och val av böcker är jag som bekant med min thrillertvilling i väst, Helena på Dark Places. Hennes thriller-kategori på bloggen är såklart en outsinlig källa till läsinspiration och plånbokstömning, och i det här inlägget på English Bookshop-bloggen tipsar hon om thrillers av vilka jag har läst inte mindre än nio av de tio nämnda. Guldstjärna till mig!

Och vinnaren är..!

Bättre sent än aldrig – nu har jag äntligen valt vinnaren i bloggfödelsedagsutlottningen! Det var inte alls lätt att göra ska jag säga er, det var så många fina bidrag och jag får tacka er för den egoboosten, haha! Slutligen föll ändå valet på det här rimmet:

Screen Shot 2015-06-09 at 08.37.49

nämligen Kugges bidrag, eftersom det förutom ett långt rim dessutom beskrev mig så pricksäkert med de där boktravarna och att jag sedan tjatar om en bok tills alla har läst den..!

Grattis Kugge, ett paket innehållandes bland annat debutboken A av Martina Moliis-Mellberg som Schildts & Söderströms var hyggliga nog att sponsra utlottningen med, skickas till dig! Och tack ni andra för era fantastiska rim!

Deckarvecka!

Som ni förhoppingsvis redan vet, vill man i år uppmärksamma boken Dekkariviikkooch läsningen extra mycket i Finland under Bokens år. Ett av evenemangen under året är Deckarveckan (Dekkariviikko) som infaller 8-14.6, som en start på sommaren som är den tid då flest läsare plockar upp en deckare eller två.

Många av de finska bokbloggarna bloggar, twittrar och instagrammar under den kommande veckan på deckartemat, håll utkik efter den snygga logon till höger eller hashtaggen #dekkariviikko. Jag vill såklart också delta, det här trevliga ämnet är ju något jag ägnar mycket av min (läs)tid åt! Än så länge har jag inga deckarrecensioner liggande på lager förutom Liza Marklunds avslutande del i serien om Annika Bengtzon, men eftersom den har recensionsdag först nästa vecka får jag klura på andra inlägg. Klart är i alla fall att det är deckare jag kommer att läsa den här veckan, frågan är bara vilken ur TBR-högen..?

Winter is coming*

… och en ny CAROL GOODMAN-ROMAN I AKADEMISK MILJÖ med den! riverroadRiver Road släpps i januari och handlar om en professor i kreativt skrivande (!!) i upstate New York (mm!) som blir misstänkt för att ha kört ihjäl en av sina studenter. Jag ser fram emot att kunna pricka av många av de goodmanska ingredienserna – de må vara ”något” schablonmässiga men ack så fungerande under Goodmans penna! – under en filt i soffan nästa vinter sedan! Är det konstigt att säga att jag redan längtar..?

Tack MsInkling för det fantastiska tipset!

*) Gud, senaste GoT-avsnittet, ryser fortfarande..!

Flickor som försvinner

Vanishing Girls av Lauren Oliver XXXX
vanDet skiljer bara elva månader mellan Nick och Dara och de har alltid varit riktigt nära. Systrar och bästa vänner, i de flesta av Nicks minnen är Dara med på ett hörn. Men sedan kysste Dara Nicks bästa vän Parker, och så var det olyckan och nu talar Dara inte längre med Nick över huvudtaget.
Det här är en bok som känns som en blandning av många ungdomsböcker jag har läst, allt från Francine Pascals tvillingböcker till Jandy Nelsons I’ll Give You the Sun och Sarah Bannans Weightless. Och någon till, men jag vill inte säga för mycket… Ändå är det inte frågan om något slags kopierande, jag gillar Lauren Olivers stil, hennes sätt att beskriva ungdomar och deras relationer till varandra:

Avery is fifteen, about as much fun as a Band-Aid, and just as clingy.

Precis som i Panic handlar Vanishing Girls om en lång het sommar där man känner att någonting är på väg att eskalera. Det finns saker jag irriterar mig på, som hur systrarna verkar vara hundraprocentigt lojala mot varandra trots små konflikter, hur Nick är okej med att Dara alltid hakar på och vice versa. Hur andra vänner sviker efter olyckan. Och hela Madeline Snow-spåret känns lite krystat och onödigt, men det är trots allt småpotatis. Lauren Oliver skriver världar jag trivs med att få läsa om, må de så vara dystopiska eller bara sömniga småstäder.

Månadssummering maj 2015

Sarah Bannan – Weightless
Ellen Ekman – Lilla Berlin 3 – Leva life
Nina Hemmingsson – Mina vackra ögon
Karolina Ramqvist – Den vita staden
Susan Hill – Howards End is on the Landing
Samantha Ellis – Mina hjältinnor
Alberto Manguel – Nattens bibliotek
Andy Weir – The Martian
Erlend Loe – Inventering
Karin Boye – Visst gör det ont: dikter i urval
Lauren Oliver – Vanishing Girls
Emma Hamberg – Vårjakt i Rosengädda

Antal böcker på finska/engelska: 0/4
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 2
Antal graphic novels: 2
Antal tunnisar/tegelstenar: 5/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt antal: 12

Månadens bästa: Alla böckerna är så himla olika, så det är svårt att jämföra. Men kanske The Martian?
Månadens sämsta: Jag är nöjd och harmonisk, inga sämst-stämplar den här månaden!
Månadens överraskning: Fakta, lyrik, graphic novels och scifi – vilken blandning!
Månadens besvikelse: Jag förväntade mig att bli mer lyrisk över böckerna om böcker. Fast mycket kan ha berott på att jag tvingades läsa dem i snabb takt efter varandra.