#juli

Efter Bokhoras läsningsrelaterade fotoutmaning i maj, bjuder Kulturkollo i sommar på en liknande utmaning med temaord för varje dag fram till den femtonde augusti. Jag har inte mangrant tänkt haka på den, men jag har antecknat de olika temaorden som är lagom breda för små bokliga inlägg när man känner för det – perfekt för sommaren och för att undvika stora bloggdöden med andra ord. Här är hela listan om ni också vill delta.

Dagens ord är #juli, och vad passar väl bättre än att då offentligt erkänna att jag förra veckan – efter en snabb Twitter-konsultation med några bokbloggare som läst boken – efter nästan 100 sidor ändå bestämde mig för att lägga Miranda Julys senaste roman The First Bad Man åt sidan. Jag har ganska svårt att göra sådant, speciellt om jag redan kommit en bra bit på vägen med boken, men nu märkte jag att min läskoncentration och -pepp båda var ganska låga, och really, vad är då idén med att läsa vidare när jag inte måste? När jag inte är särskilt intresserad av eller förtjust i det jag läser (för det är en väldigt konstig roman Miranda July har skrivit)? Styrks i mitt beslut av artikeln i New Yorker som Peppe länkade till, där biblioterapeuten (!) Susan Elderkin konstaterar:

If you actually calculate how many books you read in a year — and how many that means you’re likely to read before you die — you’ll start to realize that you need to be highly selective in order to make the most of your reading time.

Så a-b-s-u-r-t många böcker som jag ändå har väntande på mig i bibliotekstraven, på läsplattan och i den egna bokhyllan, för att inte tala om på allehanda önskelistor? Att gå vidare från Miranda July känns allt mer som rätt val i det här fallet. Jag får helt enkelt inse att livet är för kort för halvdana läsupplevelser, såsom Helena konstaterar i en bloggintervju inne hos Peo Bengtsson. Ändå är det med en blandning av lättnad och oro jag lägger bort boken, speciellt som den är ett bibliotekslån och det därför känns som om jag aldrig kommer att låna/se den igen om jag inte kämpar nu. Tänk om jag går miste om något stort?

Klarar ni av att lägga bort påbörjade böcker?

Jhumpa Lahiri om språklig identitet

Med andra ord av Jhumpa Lahiri XXXX
Översättning av Helena Monti
maoJhumpa Lahiri är en författare jag länge beundrat i prosaform (note to self: läs hennes senaste roman du har stående signerad i hyllan!), så när jag upptäckte att hon skrivit en essäsamling/memoar om flerspråkighet var det självklart att jag skulle läsa den också. Lahiris modersmål är bengali men första språk, det hon lärt sig läsa på på och haft som skol- och senare yrkesspråk, är engelska. Redan det har blivit en slags inre konflikt, och när hon sedan som vuxen förälskar sig i italienskan och under många år försöker läsa strökurser för att slutligen flytta till Rom och kasta sig ut på djupt vatten vad gäller språket, blir hennes funderingar kring språket än djupare och personligare.

De okända orden påminner mig om att det finns mycket som jag inte känner till i den här världen.

Med andra ord är den första boken Lahiri har skrivit på italienska, och hennes språk är direkt, utan de vackra krumbukter engelskan som språk i allmänhet och som Lahiris första språk i synnerhet skulle ha försett henne med. Det är en kärleksbeskrivning till italienskan, en djupare insikt om självet i förhållande till språket, om ”berättigandet” att tala ett språk – Lahiri med sitt indiska påbrå ser inte ut som en italienare och blir därför bemött och betjänad på engelska. Till skillnad från hennes amerikanska man som råkar ha ett sydländskt utseende och italienskklingande namn, måste hon förklara och ”motivera” sina språkkunskaper.

Jag måste berättiga det språk jag talar fast jag behärskar det till fulländning.

Även om jag har ett självklart modersmål och en tydlig språklig och nationell identitet som finlandssvensk, är citatet ovan något jag kan relatera till, framför allt i förhållande till rikssvenskan. Otaliga är de gånger butikspersonal i Sverige har bytt till engelska på grund av min ”finska brytning” (nej!) eller konstaterat att min svenska är förvånansvärt flytande. Mhmm.
Tack Bokmania som uppmärksammade mig om bokens existens!

Dagens citat

Once, Jim IMG_9693had told her she had such pretty eyes and that
they reminded him om Dentyne gum, ”like if I chewed on them, they’d be minty.”

– Rufi Thorpe, The Girls From Corona del Mar

Tågläsning förresten, som jag gillar det när man får till det där flytet samtidigt som landskapet swischar förbi!

Planerar sommarläsning

Okej så listan över böcker jag vill läsa under semestern sommaren innehåller nu strax över 20 böcker – och då har jag alltså läst 63 hittills i år. På sex månader. Sommarsemestern är tre veckor lång.
arewedone

Verklighetsuppfattning, thy name is not Bokbabbel.

Kära Liv och Caroline, ni var bättre än jag trodde

Kära Liv och Caroline, av Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli XXXX
Nämen vet ni, jag blev faktiskt positivt överraskad av den här! När jag hörde talas om idén tyckte jag det mest kändes som ett väldigt exploaterande av En varg söker sin podd-varumärket, som skulle få oss lyssnare att köpa en bok bara på basis av författarnamnen. Lex Sigge Eklund. Sigges senaste bok är ju dock en roman, något han sysslade med redan pre-podcasteran, medan Kära Liv och Caroline, direkt spinner vidare på podcasten och i bokform alltså svarar på frågor som lyssnarna skickat in till dem.

Men jag gillar alltså, över förväntan. Inte allting och inte utan en viss kritik (måste Liv Strömqvist klämma in ordet ”vänsterkollektiv” i precis varenda svar?), men boken är sannerligen läsvärd både som sträckläsning eller för att läsa en fråga + svaren här och där. Frågorna är löst inordnade under ämnen som Döden, Kultur, Skapande, Kärlek m.m., men frågorna och svaren skulle lika gärna kunna vara ett ämne som tas upp i podcasten och som sedan spinns vidare på. Jag gillar speciellt hur Caroline Ringskog Ferrada-Noli svävar iväg i sina svar, synbart börjar de handla om något annat och väldigt ofta får de också ett stråk av mörker i sig helt plötsligt. Intressant!
Så, när det kommer till böcker är det mer än okej att ha fel ibland.

Rosengädda gör mig hungrig

Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg XXX½
IMG_5777_2Det här är den tredje och sista (?) delen i Emma Hambergs lilla serie om den lilla byn Rosengädda och de minst sagt färgstarka personer som bor där. Här har jag skrivit om del ett och del två, och det är inte särskilt mycket som har ändrats sen de böckerna. Otroligt mycket matlagning, eftersom huvudpersonen Tessan brinner för det, redan i min recension av den andra boken jämförde jag det tydligen med Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj, och i de banorna tänkte jag även denna gång. Fast Tessans mat låter betydligt godare…

Vårjakt i Rosengädda har en betydligt allvarligare underton än de två tidigare böckerna, varför det är så är såklart en väldigt stor del av bokens handling och eventuella överraskningsmoment, så det får ni läsa mellan bokpärmarna sedan. Det sorgesamma stråket fungerar till min IMG_5775_2förvåning rätt bra i kombination med den i övrigt väldigt hurtfriska stilen, det som jag fortfarande irriterar mig mest
på är Tessans inre monologer – även det bekant från recensionen av den andra boken, haha! Sedan kan jag också tycka att det är lite underligt att karaktärerna från den första boken totalt har fasats ut och nämns typ en gång alldeles i början, efter det är de helt lämnade åt sitt öde, där de befinner sig någonstans bortom Rosengäddas gränser. Samtidigt ska jag inte hymla med att det ändå helst är Tessan och hennes posse jag helst läser om, de irriterande inre monologerna och det förunderliga dela-säng-med-en-get-stuket till trots.
Det är böcker som är lite för uttalar roliga och puttenuttiga för att annars passa min smak, men Emma Hamberg gör dem ändå läsvärda. Perfekt hängmatteläsning på midsommardagen eller semestern!

Glad överraskning för morbida läsare

Även om jag väldigt gärna håller mig ajour med bokmarknaden på ett både professionellt och hobbymässigt plan, blir jag ändå glad de få gånger en bok har slunkit igenom det vitt utbredda nät jag och mina fellow bokentusiaster bildar och plötsligt bara uppenbarar sig i bokhandeln, redo att bli köpt och hemburen. Till skillnad från det sedvanliga månadslånga väntandet och trånandet vill säga.

I dag snubblade jag över just en sådan igenomslunken (yes, let’s pretend it’s a word..) bok, och det var ingen mindre än Lisa ”Still Alice” Genova som var författaren! Genova skriver ju som bekant fiktion om olika sjukdomar/diagnoser, och har hittills avverkat Alzheimers, left neglect och autism. I Inside the O’Briens är det Huntington’s sjukdom som är monstret under sängen, och den här morbida sjukdomslitteratur-vurmaren förlängde just sin sommarläsningslista* med en titel.

*) Åh vad inspirerande det var att se allas semesterläsningshögar flimra förbi i #bokhorafotoutmaning på Instagram igår! Min traditionsenligt hopplöst optimistiska sommartrave finns än så länge bara i mitt eget huvud och på en elektronisk post it, men bild kommer, var så säkra!