Sista boken om Annika Bengtzon

Järnblod av Liza Marklund XXX½
Ett jullov i början av 2000-talet har jag precis börjat gymnasiet och efter en lång provvecka i december åkt iväg till andra sidan jordklotet med min familj. Hettan är obarmhärtig där vi ligger och flämtar vid Kinesiska havets strand, jag är femton år och har en turkosblommig bikini och pojken med mörkt hår som går i samma skola som jag skämtar där vi spelar biljard och plaskar omkring i poolen när det blir för varmt att vara uppe på land. Pappa har tagit med sig Sprängaren, och en svensk turist från en tidigare resa har lämnat en solblekt mjuk Studio Sex-pocket i hotellets bokhylla i mörkt trä. Pappa läser, mamma läser, och när jag inte är för upptagen med att titta under lugg på pojken i de röda badshortsen läser jag också.

Många år har gått sedan dess, pojken i de röda badbyxorna blev först min pojkvän och sedan mitt ex. Och samtidigt har Liza Marklund skrivit fler böcker om den truliga reportern Annika Bengtzon, för att försommaren 2015 slutligen avsluta serien med Järnblod.
Det är en cirkel som sluts, både på Annikas professionella plan där Kvällspressen plötsligt är i större blåsväder än någonsin, och på det privata där systern Birgitta försvinner och Annika halvhjärtat försöker leta efter henne i barndomens trakter. Som läsare trivs jag i det halvputtriga, och det går ganska länge innan jag inser att det knappt har hänt så mycket alls på deckarplanet, att Järnblod länge känns som en så kallad ”vanlig” roman och inte en deckare. Det blir förvisso ändring på det längre fram, men det dröjer onödigt länge och är en av orsakerna till att boken verkligen känns som den sista boken, som rätt mycket text bara som lystmäte åt de trogna fansen. Jag noterar dock det som blivit allt mer vanligt i åtminstone svenska deckare nuförtiden och som jag har nämnt flera gånger förut: globaliteten. Borta är de nordiska deckarna som utspelar sig i en liten sömnig småstad eller ens Stockholm eller Göteborg, nej nu är det snarare regel än undantag att någon av karaktärerna tar sig en svängom nere på kontinenten åtminstone. Jag säger inte att det är dåligt, snarare är det väl bra att deckarna speglar vårt samhälle, så som de gjort sedan Sjöwall & Wahlöös tider. Men det är annorlunda. Lite så där som jag själv är det, sedan jag först läste Liza Marklund i en vit solstol vid Kinesiska havets strand.
Rec.ex. av Piratförlaget.

Annonser

2 thoughts on “Sista boken om Annika Bengtzon

  1. jag hade typ glömt bort liza marklunds existens. slukade de tidigare annika marklund-böckerna men så plötsligt poff, försvann de ur mitt liv. vet inte varför? kanske dels för att jag blev så förbannat trött på hela gömda-grejen. kanske.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s