Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg XXX½
Det här är den tredje och sista (?) delen i Emma Hambergs lilla serie om den lilla byn Rosengädda och de minst sagt färgstarka personer som bor där. Här har jag skrivit om del ett och del två, och det är inte särskilt mycket som har ändrats sen de böckerna. Otroligt mycket matlagning, eftersom huvudpersonen Tessan brinner för det, redan i min recension av den andra boken jämförde jag det tydligen med Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj, och i de banorna tänkte jag även denna gång. Fast Tessans mat låter betydligt godare…

Vårjakt i Rosengädda har en betydligt allvarligare underton än de två tidigare böckerna, varför det är så är såklart en väldigt stor del av bokens handling och eventuella överraskningsmoment, så det får ni läsa mellan bokpärmarna sedan. Det sorgesamma stråket fungerar till min förvåning rätt bra i kombination med den i övrigt väldigt hurtfriska stilen, det som jag fortfarande irriterar mig mest
på är Tessans inre monologer – även det bekant från recensionen av den andra boken, haha! Sedan kan jag också tycka att det är lite underligt att karaktärerna från den första boken totalt har fasats ut och nämns typ en gång alldeles i början, efter det är de helt lämnade åt sitt öde, där de befinner sig någonstans bortom Rosengäddas gränser. Samtidigt ska jag inte hymla med att det ändå helst är Tessan och hennes posse jag helst läser om, de irriterande inre monologerna och det förunderliga dela-säng-med-en-get-stuket till trots.
Det är böcker som är lite för uttalar roliga och puttenuttiga för att annars passa min smak, men Emma Hamberg gör dem ändå läsvärda. Perfekt hängmatteläsning på midsommardagen eller semestern!