Inside the O’Briens av Lisa Genova XXXX
En bullrig irländsk familj i Charlestown i Bostons utkanter. Fyra barn i tät följd, nu sina twentysomethings, och pappan, polisen Joe, trivs med sina kolleger, sina basebollmatcher och sin fru Rosies vedervärdigt sönderkokta söndagsmiddagar som samlar hela familjen runt middagsbordet igen. Allt är helt som vanligt, helt som det ska.
Tills små små tecken börjar smyga sig på, så små att inte ens de närmaste förstår hur de ska tolka dem till en början. Plötsliga raseriutbrott, underliga spastiska ryckningar, vattenkannan som glider ur händerna och går i tusen bitar. Joe, som motvilligt går till läkaren för att blidka Rosie så att hon inte ska behöva oroa sig, och i stället får världens bomb släppt i famnen. En galopperande dödlig sjukdom, som blir allt mer aggressiv och som inte går att bromsa, lindra eller bota.
Och – det var inte allt, som om detta vore något slags livets grymma tv-shop. Nej, det finns en 50 % chans att något eller några av Joes barn ärvt samma sjukdom. Förutom Joe, får även yngsta dottern Katie komma till tals; hon står på tröskeln till vuxenlivet och har hittills mest ägnat sig åt att avundas sin ”perfekta” storasyster, nu får hon tampas med både sin pappas allt mer tragiska sjukdom samt beslutet ifall hon ska testa sig och ta reda på om hon bär på den defekta genen eller inte.
Det är, som ni hör, ingen munter bok, men det är inte heller munterhet som har gjort Lisa ”Sjukdomsskildringar” Genova berömd. Vid sidan av den tunga sjukdomsskuggan är romanen också en fin familjeberättelse, och de olika personligheterna, trosuppfattningarna och livsdrömmarna ger en tacksam fond för ”filosoferande” kring livets mening där sjukdomen drar fram. Någon ny Still Alice är Inside the O’Briens inte, men av de fyra Genova-romaner jag nu har läst skulle jag nog placera denna senaste som en god silvermedaljör.