Mios blues av Kristina Ohlsson XXX½

Jag var en dödens reseledare.

Mios blues är en direkt fortsättning på Lotus blues, läs alltså inte den här om ni inte läst den första delen i den här miniserien (what’s up med det för övrigt, det är ju någonting även Jo Nesbö ägnat sig åt sedan han lämnade allas vår Harry Hole åt sitt öde. Miniserien är det nya svarta?). Möjlien ännu lite mer spännande än lotusen, men i exakt samma stil, man vet liksom vad man får när man öppnar boken. Jag kommer fortfarande att hjula av glädje ifall Ohlsson bestämmer sig för att återgå till Fredrika Bergman-serien, för även om det här är är underhållning och så gott som hundraprocentig spänning hela vägen igenom, är Martin Benner som huvudperson lite för hårdkokt och macho för mig. Han känns ganska platt faktiskt, förhållandet till adoptivdottern Belle* undantaget, och särskilt mycket utveckling sker inte för någon av karaktärerna under böckernas gång. Jag irriterar mig även på sättet att hela tiden antyda att allt strax skulle komma att ändras/bli mycket värre, då ett metaplan nämligen utgörs av Martin Benner som berättar om det skedda för en journalist.
Men – helt klart spännande och på det stora hela välskrivet. Kristina Ohlsson hör ju ändå till de bättre svenska kriminalförfattarna.

*) Hjälp vad jag är podcastskadad när jag bara tänker på Sigge Eklunds dotter när jag ser det namnet..!