Istvillingar av S.K. Tremayne XX½
Johanna K skrev underhållande om hur sociala medier-bombning kan få en att bli nyfiken på en bok, och Istvillingar är ett exempel på det, hur en bok kan dyka upp från ingenstans
och sedan plötsligt vara det ”alla” läser, även om den inte ens hypats på samma sätt som exempelvis årets thrillersnackisar Girl on the Train och You. Ni som känner mig förstår ögonblickligen att jag såklart spanade in ordet ”tvillingar” i titeln like this:
och därefter även triggades av beskrivningen att den överlevande tvillingen, ett drygt år
efter att hennes syster tragiskt förolyckades, plötsligt börjar hävda att hennes föräldrar tagit fel på hennes identitet och att hon i själva
verket är den tvilling 
alla trodde dog. Att allt detta dessutom utspelar sig på en enslig fyr-ö på den skotska kusten bidrar till den kusliga stämningen.
Men men. Tyvärr var det inte alls så trevligt (”trevligt”) som man hade kunnat hoppas. Det halv-skräckiga elementet köper jag kanske, och den ruggiga ö-miljön är underbar. Men att föräldrarna inte skulle kunna skilja på sina barn, må så vara att de är enäggstvillingar? Att morföräldrar, lärare och vuxna vänner struntar hejvilt i det som händer? Att det är så mycket undertryckt ilska och rädsla som bubblar under ytan mellan föräldraparet Sarah och Angus, men att de inte en enda gång tänker att det kanske kunde vara en idé att prata om saken? Nähej, miljömyset väger inte upp för irritationen över de här skavankerna, och som socker på moset har vi Sarahs evinnerliga Twilight-osande tankar om hur ”maskulin” hennes mörkmuskige man ser ut. Tack men nej tack.
Bokbabbel 
Nej!! Jag har ju varit sugen på den här boken. Jag håller med om allt du skrev om förväntningarna på boken. Plus att jag gillar omslaget 🙂 Men nu, njae, tråkigt när inte böcker är så bra som de skulle kunna vara. Den har ju fantastiska förutsättningar.
Ja, som sagt så såg jag den plötsligt lite överallt, men när jag väl fick den i min hand och började läsa så kändes det som om luften sipprade ut ballongen 😦
Tack! Nu behöver jag inte lägga lästid på denna. Det är så himla skönt att slippa upptäcka det själv 🙂
Glad att kunna stå till tjänst, vet precis vad du menar!
Haha håller med Helena. Har suttit ett bra tag nu och funderat på att läsa den men nu slipper jag det 🙂 I alla fall just nu. Det är mycket möjligt att jag kommer envisas med att läsa den om något år eller två bara för att det är tvillingar.
Känner sååå igen både ”lättnaden” att man då kan lägga lästid på något annat, men samtidigt också nyfikenheten, att man bara inte missar något
Eftersom jag är intresserad av tvillingar läste jag förstås Istvilligar, jag med. Men den höll inte. Slutet var inget vidare. Men jag blev i alla fall kvar i de fascinerande tankarna om.identimska tvillingars identitet; hur går det för den kvarvarande tvillingens identitet när ”kopian” försvinner. Hur klara man av det?@
Absolut intressant ämne, och förståeligt nog ett ämne som är tacksamt – men svårt! – att ta upp genom skönlitteraturen