Zelda fortsättningsvis härlig läsning

Zelda. Uppbrott och utbrott (#4) av Lina Neidestam XXXX
IMG_0512Zelda har fast anställning på en skvallertidning och ett öppet förhållande med Cesar, men inte heller detta passar henne riktigt. Mycket kretsar också kring Zeldas bästa vän Tove och hennes relation(er). Jag gillar hur det i de korta stripparna finns ett tydligt driv framåt i berättelsen, och hur det varvat med dessa finns strippar som handlar ”enbart” om social medier eller, framför allt, feminism och patriarkatet. Allt detta med Neidestams granna och glada tecknestil och vassa repliker. Det är alltid en fröjd att läsa Zelda!

Livbåten – ett getbräkande tips

Livbåten av Charlotte Rogan XXXX
Översättning: Helen Ljungmark
Det är tur att jag tycker om att lyssna på Marcus, Tuva och Helena när de pratar om böcker och annat populärkulturellt i podcasten Ett eget rum. Jag tyckte nämligen inte att ämnet – som jag felaktigt misstog för novellsamlingen Båten av Nam Lee som Bia Sigge och jag var några av de få som inte älskade – var så värst upphetsande. Tur då att jag ändå bestämde mig för att lyssna, eftersom det visade sig vara Livbåten (The Lifeboat) som avhandlades i avsnittet. På ett så bra (och get-ackompanjerat!) sätt dessutom, att jag genast slängde mig på bibliotekskatalogen och lånade hem den.

livbDet är två år efter att Titanic gick under, och när Empress Alexandra, också hon på väg till Amerika, förliser hamnar romanens huvudperson Grace – av Guds n-å-d månntro, eller pengarnas? – i en allt för liten, läckande livbåt tillsammans med nästan 40 andra. Hon överlever slutligen, och det här är berättelsen dels om veckorna (!) i livbåten, dels om the aftermath då hon och några andra överlevande åtalas för det som hände. Fast vad var det egentligen som hände? Grace uppmanas att skriva dagbok i fängelset, och då är det ju klart att återberättandet påverkas av traumat, subjektiviteten och önskan att framstå som oskyldig.
Ingen framstår egentligen som särskilt trevlig där i båten, och det är nog däri Rogans styrka som författare ligger. Frågeställningen om hurdan, vem, man blir när man kämpar för sitt liv genomsyrar hela romanen, och den gör att man sugs in på bara några sidor, även om det här troligen inte hade varit en bok jag plockat upp självmant. Man vill ju gärna tro gott om sig själv, att man skulle hålla sig lugn och medmänsklig i en katastrofsituation, men utsatta för törst och svält, vädrets makter och andra människors panikslagna överlevnadsinstinkt – vem vet?

Lägesuppdatering i enkätform

Ett slags lägesuppdatering via en bokenkät med frågor som A deo libertate knåpade ihop för länge sedan. Alla gör vågen av iver!

Läser just nu: Little Black Lies av S.J. Bolton. Försvunna pojkar på Falklandsöarna (och inga turkosa ögon).
Läste just ut: Före det var det Christoffer Carlssons senaste deckare Mästare, väktare, lögnare, vän. Rec.dag andra september, stay tuned!
Läser snart: bokryggarHar vräkt i mig en hel del thrillers på sistone, så för att behålla min kärlek till genren vore det antagligen bra med lite omväxling. Nyanlända rec.exet Lollo, vars författare inte sade mig någonting men som tydligen är en big deal i Sverige ligger således bra till. Men sista minuten-ändringar är aldrig omöjliga. Har en hel del pocketaktuella böcker jag borde bekanta mig med också.
Senaste boken jag fick: Förutom rec.ex. i postlådan så körde Helena och jag ett litet bokbyte back in Tyresö i början av augusti. Trevligt värre!
Senaste boken jag köpte: Linwood Barclays senaste plus den här coola boken som Mr Bokbabbel genast lade beslag på, läste och gillade.
Senaste väldigt övertygande recensioner: The Readers-poddaren Simon välskrivna blogg Savidge Reads är ett ganska nytt fynd för mig, och hans texter om A Little Life och Animals var mycket övertygande. Behändigt nog råkar jag redan äga båda dessa böcker, så förutom en liten omprioritering i TBR-högen så är väl tidsbrist egentligen den enda komponenten som saknas. Ack ack. Börjar tro att just ordet ”tid” snart är oftast förekommande efter ordet ”bok” på den här bloggen.
Biblioteksböcker: Under över alla under så har jag inga olästa biblioteksböcker hemma för tillfället, måste vara över ett år sedan det senast hände..! Inväntar dock 10-15 reservationer, men det är en del köer på dem så jag hinner läsa lite egna böcker häremellan, haha!happydanceBöcker som funnits på min att läsa snart-lista i över ett år: Alltid då och då snubblar jag över gamla bokhögsbilder på den här bloggen och tänker Oj, var det så där länge sedan jag köpte den där boken (som jag ännu inte läst)?! Det finns med andra ord många böcker som alltid är en sisådär femte-sjätte i min mentala TBR-hög, men orättvist nog ännu inte fått klättra hela vägen upp i min famn. The Emperor’s Childreninköpt i april 2013, ser jag till min förfäran – är nog en sådan bok, vi har fortfarande Kvinnan på övervåningen till salu på jobbet och jag tänker ofta på den boken. Helt klart dags att prioritera upp Messud rejält!
En bok jag sparar till en riktigt dålig dag: Det finns ingen specifik titel för det, jag går på känsla när jag väljer böcker. Halva min bokhylla består ju dock av olästa böcker som kan läsas vid plötslig förkylning/brutet ben/istid.
Högst på önskelistan just nu: Jag inväntar Linda Skugges 40 – Constant reader som pocket eftersom jag vill äga den i fysiskt format. Längtar efter min biblioteksreservation på Zelda 4, och funderar på hur länge det kommer att ta innan jag gör slag i saken och köper hem The Terror som jag tror jag skulle älska. Nej men allra överst är nog Jennifer McMahons The Night Sister, som enligt Ann i BOTNS-podcasten är rentav bättre än The Winter People (oklart varför och hur jag kunnat hålla mig från att kasta mig på köpknappen redan?!)! Och så är jag himla nyfiken på I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist och Tid av podcastduon Schulman & Eklund. Shall I go on?
Ser framemot: Copy-paste på mitt aslånga svar på frågan ovan! Plus naturligtvis min fjärde semestervecka som ska tillbringas på en klippig ö i Medelhavet. Peppen!

Griffiths-gnäll

The Ghost Fields av Elly Griffiths XXX+
ghostfJag blir alltid glad när jag ser att en ny Elly Griffiths-bok är på gång, men framför allt nu när jag ska skriva den här recensionen, några veckor efter att jag läst ut boken, så frågar jag mig varför jag egentligen blir så till mig i trasorna? Deckarmysterierna är sällan så mindblowing, snarare twittrade jag under läsningen något om att det var värst så det ligger mer eller mindre arkeologiska lik begravda i saltängarna runtomkring orten där Ruth, Nelson, Cathbad och de andra bor. Och även om det förvisso har hänt en hel del i privatliven hos karaktärerna sen serien började, känns det ändå som om det finns framför allt den där ena historien som bara stampar på stället, och att jag efter varje bok tänker Nähä, inte i den här boken heller. Fast kanske i nästa?

Nu låter jag ju himla gnällig. Jag läser ju fortfarande de här böckerna, och trivs någorlunda bra i stunden, framför allt nu när Ruth verkar ha hörsammat bokbloggarmaffians suckar och slutat noja sig över sin vikt. Men faktum är att jag efter att tag knappt minns vem som var liket i saltängarna den här gången. En kraschad pilot från andra världskriget var det, en pilot med ett underligt hål i pannan. Det blir en sedvanlig Norfolks galna väder som fond vid dramatisk upplösning-scen också, ifall man i övrigt hade glömt bort vilken serie man läste.
Mera glädje och mindre gnäll över boken hittar ni hos Enligt O. Jag tror att jag börjar lida av den där tröttheten som ofta infinner sig när en (deckar)serie har upprepat sig själv lite för många gånger. Jag är inte hemskt bra på att bryta mig loss från sådana serier dock, korkat nog. Får se hur det går för mitt och Ruths fortsatta förhållande, det där som jag har väntat på i x st böcker vid det här laget verkade ju eventuellt ta ett steg i rätt riktning nu, kan jag ju inte hoppa av..!

Ljuva augusti

IMG_0400Inte finns det många saker i livet som är bättre än att sitta på en solig bastuverandra med en bra bok i knät, en bok man sedan lägger åt sidan när man vill ta de kanske sju-åtta stegen ner till vattnet och via hala stenar stiga ner i mjukt sjövatten för en uppfriskande simtur.

IMG_0420Det skulle då kanske vara att tillhöra den faLANG av bokbloggarmaffian som älskar de här gamla pusseldeckarna, som jag under en hetsig städräd i stughyllorna plötsligt hittade. Hur jag tidigare lyckats undgå dem i en 60 kvadratmeter stor stuga med endast två Billy-bokhyllor är nästan ett pusseldeckarmysterium i sig. Själv har jag inte förstått storheten i böckerna, men nu i denna ljuva sensommartid med varma dagar med en första antydan av höstkrisp i luften om morgnarna, låter Mörkögda augustinatt som, om inte annat så för titelns skull, en bok jag borde plocka upp och bära ner till bastuverandan som sällskap.

Kreativa hem vs hem befolkade av kreativa personer

Hej! Kreativa hem 2 av Moa Samuelsson & Christina Breeze
Förutom böcker älskar jag att läsa inredningstidningar. Vissa må kalla det ytligt eller konsumtionshysteriskt, men jag älskar det. Det gjorde jag redan som ganska liten, jag läste mammas tidningar och drömde mig bort i de stylade hemmen i IKEA-katalogerna. Numera har jag större tidningstravar än min mamma, och vårt utbyte är intensivt. Jag fascineras av hur man kan använda – och omvandla! – ett rum, eller vad det egentligen är som gör att reportagens invånare – eller jag själv – upplever något som hemrevligt.

Hej! Kreativa hem 2 är – som namnet tydligt anger – den andra ”inredningsboken” som Printz Pubhej2lishing ger ut. Jag använder citationstecken eftersom boken må vara fylld av bilder på olika hem, men något som förvånade mig som förvisso äger den första boken men (än så länge) bara bläddrat i och inte läst den, var att texten handlar främst om de olika hemmens invånare. De är nämligen mer eller mindre kända profiler, och alla ”professionellt kreativa” inom olika områden såsom sångare, scenografer, stylister. Jag gillar att boken inte fokuserar på trender eller skinande högblanka hem med marmorbänkar i köket (även om de kan vara nog så snygga!), framför allt med tanke på att det faktiskt är frågan om en bok och inte ett månadsmagasin som eventuellt möter sitt öde i pappersinsamlingen några veckor senare. Jag hade dock önskat mig en större koppling mellan invånarna och deras tankar om hemmen, både om hur de hamnade just där och hur de tänker kring inredning eller om deras hem är deras borgar eller snarare något de bor för att det råkar passar dem i stunden. Naturligtvis tas hemmet upp en aning även i texterna innan de spinner iväg mot en djupintervju med själva kändisprofilen, men för att vara en inredningsbok känns det som om hemmen – trots fina bilder! – hamnar lite i skuggan av sina invånare.
Rec.ex. från Printz Publishing.

Boije af Gennäs millenniumtrilogi får sitt slut

Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs XXX½
folkVänskapsgänget i Stockholm försöker återhämta sig efter de senaste turbulenta åren som gått hårt åt dem. Det är skönt att det på det stora hela ändå lugnar ner sig lite för dem, och Boije af Gennäs trycker inte heller in aktuella 00-talshändelser eller referenser med våld i handlingen. Nu flyter det på mer av sig själv, karaktärerna bär historien bättre. Det känns också som att det sker mest karaktärsutveckling i just den här, sista, boken. Det var ju på tiden.

[…] vänskap är den bästa myllan för personlig utveckling, non? Varje hemlighet man bevarar för sig själv är också ett sätt att begränsa den egna – och de andras – potential inom gruppen.

Jag sitter dock kvar med samma känsla som med de första två böckerna i trilogin (Högre än alla himlar + Blå koral): att karaktärernas känsla för dramatik, snusförnuftighet och sliskigt predikande är oerhört tröttsamt, men att det balanseras upp av att man fortfarande är engagerad i deras öden. Kanske är det så här människor som läste Fifty Shades-böckerna kände sig, att det finns en hel del som skaver men att man helt enkelt inte kan eller vill sluta läsa? Obs obs obs att BoG är tio gånger bättre än E.L. James ändå!
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

#höst

Så kom #sommarlovmedkulturkollo till sitt slut, och det sista temat är lämpligt nog #höst. Säg den bokbloggare som inte senast i augusti börjar tänka först hemliga och sedan allt mer uttalade tankar om granna höstlöv, krispig luft och stora sjalar att svepa in sig i.lönnlöv

Och snart är den här. Men först får vi förhoppningsvis njuta av varma augustiveckor, efter dem finns det nog så mycket tid att bänka sig där i soffhörnet eller bland löven (hmm) och ta itu med den del av sommarläsningen som inte hanns med under de mer hektiska (?) sommardagarna.

Vad tänker ni läsa i höst? Förutom nya recensionsexemplar tror jag minsann att jag – bland annat! – vill hugga in på The Night Villa av Carol Goodman, som en liten uppvärmning inför hennes boksläpp i januari.

Sorgsen skymning

Skymningsflickan av Katarina Wennstam XXX½
Ni minns säkert var ni var när ni hörde om flygplanen som kört in in WTC, eller om den iskalla galningen som mejat ner tiotals ungdomar ute på en norsk ö. Är ni från Finland minns ni kanske också hur nyheten om skolskjutningen i först Jokela och sedan Kauhajoki nådde er. Vad gäller den senare bodde jag själv faktiskt i Sverige just då, och en finsk kompis knackade på för att låna min extramadrass och såg konstig ut när jag öppnade dörren till mitt studentrum. Har du hört? frågade han. Det har hänt igen.

skymnJokela och Kauhajoki förekommer på ett hörn i Wennstams nya thriller, de räknas upp tillsammans med Columbine och andra orter som numera bär en olycksbådande klang, en klang som får rektorn på Nacka gymnasium att darrande sträcka sig efter telefonen efter att ha läst ett mail som innehåller just namnen på skolskjutningsorterna. Och längst ner: hennes eget gymnasium. Det är en dramatisk scen, liksom den några sidor tidigare där invånarna i ett höghus väcks av ljudliga ylanden från grannbostaden.

Katarina Wennstam väjer inte för de svåra ämnena, det visste vi från tidigare. Den här gången känns det dock som om hon försöker sig på lite för mycket på samma gång – med slutresultatet att det känns som om vissa grejer blir på hälft eller bara nämns helt snabbt för att sedan struntas i när det spelat ut sin roll. Persongalleriet är också större än vanligt, vilket dels bidrar till att det främst blir små ytskrap i de olika livsödena. Det måste dock sägas att Wennstam ”skrapar” väldigt skickligt, på ett sätt där hon verkligen fångar sina karaktärer, om än i lite för korta ögonblicksstunder.
Yta är också något som återkommer som ett tema i Wennstams samhällskritiska kriminalromaner, och något även hennes återkommande utredare, kriminalkommissarie Charlotta Lugn och kanske framför allt advokaten Shirin Sundin, kämpar med. Vad vill vi själva, vad vill vi att andra människor ska se, hur ska de helst uppfatta oss? Vad väljer vi att blunda för för att det är bekvämare så?
Rec.ex. från Albert Bonniers.

P.S. Den här boken innehåller ovanligt mycket spoilers för er som inte har läst de tidigare böckerna, så den är inte ideal att börja med ifall ni blev nyfikna på Wennstams författarskap.

The Death House #dystopi

The Death House av Sarah Pinborough XXXX
dhEtt stort hus, beläget långt från civilisationen, och fullt med barn i åldern 12-18 som vet att de ska dö. De är defekta, de bär på en konstig gen och de har slitits från sina familjer och till denna limbo-tillvaro i väntan på… döden kanske?

Sarah Pinborough är knappast någon munter typ, med tanke på att det här är den andra boken om död jag läser av henne. Å andra sidan älskar jag (och Fiktiviteter!) de här böckerna, så ni andra därute i bokbloggosfären som dras till den här typen av litterärt mörker ska definitivt bekanta er med detta författarskap. The Death House är lika välskriven, men miljön är så mörk så mörk, med alla dessa rädda barn i det stora huset. Personalen som finns där i bakgrunden, som håller utkik efter minsta tecken på att man blivit sjuk men i övrigt inte erbjuder minsta gnutta empati eller värme. Barnen som bildar vän- och fiendeskaper och försöker leva i nuet och inte tänka på varken dem de tvingades lämna bakom sig eller vad som egentligen väntar dem om de visar tecken på att insjukna. Det finns glimtar av glädje också, större och mindre, men det är nästan så att man inte vet om det gör att det mörka framträder ännu tydligare, för så väl bokens karaktärer som läsaren själv.
Fiktiviteter associerar till Flugornas herre, själv får jag svaga vibbar av både Ishiguros Never Let Me Go och faktiskt Dashners The Maze Runner (obs, bara de övergivna rädda pojkarna, inte själva action-aspekten!) när jag läser. Likt Fiktiviteter är jag också lite tveksam till slutet, men som detalj i en i övrigt så välskriven bok är det ändå inget som påverkar läsupplevelsen i stort. En dyster men läsvärd bok helt enkelt, hon är duktig, Pinborough!

Bakom fernissan

I all god kriminallitteratur – påfallande ofta den som med allra vassast egg skildrar onda handlingar – finns ju människan i centrum. Hennes nyckfullhet, rädslor och begär, och de gråzoner som dikterar moral, handlingar, tankar. […] Jag läser […] mörka, hemska berättelser därför att jag är intresserad av det som döljs bakom fernissan. Det är då det börjar hända grejer för mig.

Helena sätter ord på varför det inte alls bör anses ”fult” att läsa kriminallitteratur.

För övrigt kommer jag imorgon att långsamt färgas allt grönare av avund på de människor som är på plats när den nya festivalen för kriminallitteratur, Crimetime Gotland, sätter igång. Kanske nästa år..! Hoppas på djuplodande bloggrapporter och bred Instagram-täckning från ovan nämnda Helena och andra utsända!

Dagens boktrave

Någon annan än jag som tycker att det förutom status/hashtag ”läser just nu” även borde finnas alternativet ”vill väldigt gärna läsa snart och inbillar mig även att det kommer att bli så”?

IMG_0319För visst ser den här högen naggande god ut..? Sommarvärme ute (äntligen!), men ändå en del av höstens nya böcker i brevlådan/på biblioteket/på de flesta av hemmets lediga ytor – vilken alldeles magnifik kombination!

Vänskap i ett jasmindoftande Kalifornien

The Girls From Corona del Mar av Rufi Thorpe XXX½
coronaDet är en kroppslig roman, The Girls From Corona del Mar, vilket redan den första meningen ger hänvisning till. En flicka försöker förmå sin bästa vän att bryta hennes lilltå med en hammare – hon ska genomgå en abort och behöver en annan giltig orsak att vara borta från ett idrottsmästerskap. Förutom lilltån och aborten förekommer andra scener där man blir väldigt medveten om just kroppen: sex, sår, handikapp, attraktion:

But then, wasn’t there always something slightly embarrassing in male desire? Maybe it was just that every woman has had the experience, usually quite early, of being with a man who is entirely turned on when she is not turned on at all, which was, frankly a lot like being sober in a room full of drunks.

Helena har skrivit en väldigt fin recension om denna Rufi Thorpes debutoman, och det är mycket jag håller med henne om: det är en intressant och mångbottnad roman om en ytterst komplex vänskap, och kryddad med den speciella miljö som Kalifornien (och i viss mån Istanbul) innebär. Själv älskar jag delarna när flickorna är yngre, hur allt hamnar upp och ner när den gyllene flickan Lorrie Ann plötsligt råkar ut för hemska saker och, det förvisso väldigt sorgliga, att deras vänskap förutom mycket annat även präglas av ett jämförande och rentav avundsjuka, kanske rentav en undermedveten sådan. Framför allt med det i åtanke har jag lite svårt att förstå den vuxna Mia, som som toppforskare i Istanbul hänfaller till det gamla maktförhållandet när en trasig Mia plötsligt dyker upp på hennes tröskel. Även om det helt klart är intressant att få följa med hur så väl flickorna/kvinnorna själva som deras inbördes förhållande växer/förändras med tiden, får jag åtminstone personligen ut mest av romanens tidigare delar. Klart är ändå att Rufi Thorpe är ett namn att hålla ögonen på i framtiden.

Vad är Nesbø-böckerna utan Harry Hole?

Blod på snö av Jo Nesbø XXX
Översättning: Per Olaisen
blodJag har faktiskt Sonen oläst ännu, så förutom den inte särskilt lyckade detouren med boken Huvudjägarna är det här den första Nesbø-boken utan polisen Harry Hole jag läser. Tyvärr måste jag säga att Harry var någon jag saknade, både när jag läste och nu några veckor senare när jag ska skriva om boken. För även om det här ger extremt snabbsmält underhållning i stunden, tar sig inte boken in under huden eller ens in i medvetandet på samma sätt som med Hole-serien, där man verkligen engagerar sig i karaktärerna på ett helt annat sätt.

I ett iskallt vinteroslo möter vi Olav, en brottsling som inte är bra på mycket här i livet, förutom sin nisch som yrkesmördare. Tills den dag då hans chef ber honom om ett ovanligare uppdrag: att ta livet av chefens hustru. Olav känner sig inte helt bekväm med uppdraget, och medan han rekognoserar inför uppdraget faller han för kvinnan med porslinshyn. Emilias bokstäver-bloggen sätter ord på det jag också tänker, att Nesbø förvisso skrivit mycket på hämnd och passion-temat tidigare, men att han den här gången tappat det som lyft böckerna, nämligen komplexiteten och djupet. Karaktärerna, och med dem även intrigen, faller platt på den snötyngda marken och smälter bort i minnet.
Blod på snö är den första delen i en tvådelad miniserie (en liten trend, som sagt), tvåan Midnattssol utkommer på svenska i oktober. Jag ska nog ge mig på Sonen i stället.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Efterlyses: guldkornen

Imorse läste jag ut Jussi Valtonens tunna men innehållsrika roman Siipien kantamat som jag tyckte väldigt mycket om, mer än Finlandiavinnaren av hjärtglittersamma författare faktiskt, men mer om det senare. Insåg dock när jag skulle plita ner en anteckning om den lästa boken i mina Excel- och bloggarkiv att det var väldigt länge sedan jag senast delade ut ett hjärta (d.v.s. 4+ eller mera) efter en läst bok. Årets 25:e bok var den senaste som fick det visade sig, och det var i m-a-r-s och nästan sextio böcker sedan. Skammen går på torra land, nu måste jag se till att välja riktigt riktigt bra böcker åt mig! Bara de senaste dagarna har dock bjudit på en rejäl hög med nya och efterlängtade böcker, så håll tummarna för att det är ur den högen jag sållar fram några ♥-värda guldkorn!

Har ni läst något extraordinärt på sistone?

#uttryck

Alltid då och då tänker jag på den här artikeln som någon delade på Twitter för säkert minst ett halvt år sedan. Den handlar om vanliga uttryck man kan hitta i romaner, och framför allt för den fram tesen att ”alla” romaner/deckare har smugit in den lilla notisen om att en hund skäller på avstånd. Jag har försökt hålla den teorin i minnet med jämna mellanrum (läs: när jag snubblat över den öppna fliken i min browser som jag nu äntligen kan stänga. Mvh, Anonyma Flikmissbrukare r.f.), men kan nog inte komma på att jag skulle ha stött på det uttrycket över huvudtaget i de böcker jag läst under den senaste tiden. Fast om det är så vanligt som artikelns skribent vill låta påskina, kanske det bara smyger mig förbi helt obemärkt?

If novelists share anything, it’s a distant-dog impulse. […] Really, are there so many out-of-sight, noisy dogs in the world? Listen: My bet is you’ll hear a highway, an A/C unit, or another human before a dog starts yelping.

Vad säger ni, #boblmaf? 99 % av er är ju dessutom kattmänniskor, kanske ni är mer alerta än jag vad gäller litterära skall?

Stockholm i mitt hjärta

Efter en galet regnig sommar visar Stockholm sig från sin bästa sida, och jag får en solig långhelg i stan. Vid sidan av festival, goda tapas, ett besök på en otrolig takterrass och en kändisspaning, hinner jag köpa på mig Cirkeln på DVD, ett lass svenska tidningar, glittriga nagellack och böcker (såklart). Ramlar av misstag över English Bookshops nya lokaler på Söder, där de bara några minuter tidigare fått in ett exemplar av S.J. Boltons Little Black Lies, jag tar det som ett tecken och köper den direkt från kassadisken. Jag har äran att besöka mitt tredje stockholmska bokbloggarhem, och jag står en lång stund framför Dark Places fina bokhyllor och säger Ja den där har jag hemma, men har inte hunnit läsa ännu minst fem gånger och så har vi bokbyte och jag stoppar ned ytterligare fyra olästa böcker i min väska. Det blir bloggträff/halloumiorgie på Underbar, jag träffar Camilla IRL för första gången efter 10,5 års (!!) internetbekantskap och får ett av hennes fina Mind the Book-halsband. Johanna har dessutom pärlat ett Bokbabbel-armband (!) åt mig, så nu är jag bokbloggaren med de snyggaste accessoarerna på den här sidan viken. Vi pratar böcker, internetdating och -vänskaper, begravning, semester och förhållanden i fyra timmar, innan vi går hem över plötsligt regniga gator och min Stockholmsvistelse är slut för den här gången.

Quirky feministisk internatskoleskildring

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av e. Lockhart XXXX
IMG_6109_2Frankie går på den exklusiva internatskolan Alabaster, och det andra året börjar annorlunda än det första. Dels är hon inte längre sin populära äldre syster Zadas skyddsling/skugga, och dels har hon vuxit på både höjden och i bh-storlek, vilket plötsligt får skolans killar att titta efter henne. Speciellt Matthew Livingston, den snyggaste av dem alla. I samma veve får Frankie även nys om skolans hemliga – och enbart manliga – sällskap och ifrågasätter direkt detta.

[…] but it was part of their mission as a secret society -as it is part of the mission of all secret societies, actually – not to be entirely secret. To be a mystery about which people know just enough to wonder what else there is to know, so that membership in the society holds a certain chachet. If no one knows anything about the society, it is infinitely less exciting to be involved in it, right?

Boken med den långa och krångliga titeln är, liksom sin huvudperson, en rolig, lite nördig och för att vara amerikansk YA (?), förvånansvärt uttalat feministisk bok. Förutom det charmiga faktum att romanen utspelar sig på en internatskola, vilket får en aka-porrvurmare som jag själv att slicka mig om munnen, är boken i sin humoristiska approach och synbart lättlästa ton ändå en bok om makt. Makttemat kretsat mycket kring synlighet – både hur Frankie själv syns och inte syns som snygg tjej och hur det hemliga sällskapet kan agera så gott som obemärkt på skolans marker, men också hur Matthew och hans bästa vän Alpha (!) ignorerar folk som inte är viktiga för dem (se även Fiktioners recension för vidare resonemang på temat, observera dock att hon avslöjar mer om bokens handling än jag).

e. Lockhart är namnet bakom den hypade sommarboken with a twist, We Were Liars, men frågan är om hon inte skrivit en än viktigare bok med The Disreputable History of Frankie-Landau-Banks. Klart är i alla fall att jag kommer hålla noga koll på vad hon skriver i framtiden!