The Girls From Corona del Mar av Rufi Thorpe XXX½
Det är en kroppslig roman, The Girls From Corona del Mar, vilket redan den första meningen ger hänvisning till. En flicka försöker förmå sin bästa vän att bryta hennes lilltå med en hammare – hon ska genomgå en abort och behöver en annan giltig orsak att vara borta från ett idrottsmästerskap. Förutom lilltån och aborten förekommer andra scener där man blir väldigt medveten om just kroppen: sex, sår, handikapp, attraktion:

But then, wasn’t there always something slightly embarrassing in male desire? Maybe it was just that every woman has had the experience, usually quite early, of being with a man who is entirely turned on when she is not turned on at all, which was, frankly a lot like being sober in a room full of drunks.

Helena har skrivit en väldigt fin recension om denna Rufi Thorpes debutoman, och det är mycket jag håller med henne om: det är en intressant och mångbottnad roman om en ytterst komplex vänskap, och kryddad med den speciella miljö som Kalifornien (och i viss mån Istanbul) innebär. Själv älskar jag delarna när flickorna är yngre, hur allt hamnar upp och ner när den gyllene flickan Lorrie Ann plötsligt råkar ut för hemska saker och, det förvisso väldigt sorgliga, att deras vänskap förutom mycket annat även präglas av ett jämförande och rentav avundsjuka, kanske rentav en undermedveten sådan. Framför allt med det i åtanke har jag lite svårt att förstå den vuxna Mia, som som toppforskare i Istanbul hänfaller till det gamla maktförhållandet när en trasig Mia plötsligt dyker upp på hennes tröskel. Även om det helt klart är intressant att få följa med hur så väl flickorna/kvinnorna själva som deras inbördes förhållande växer/förändras med tiden, får jag åtminstone personligen ut mest av romanens tidigare delar. Klart är ändå att Rufi Thorpe är ett namn att hålla ögonen på i framtiden.