The Ghost Fields av Elly Griffiths XXX+
Jag blir alltid glad när jag ser att en ny Elly Griffiths-bok är på gång, men framför allt nu när jag ska skriva den här recensionen, några veckor efter att jag läst ut boken, så frågar jag mig varför jag egentligen blir så till mig i trasorna? Deckarmysterierna är sällan så mindblowing, snarare twittrade jag under läsningen något om att det var värst så det ligger mer eller mindre arkeologiska lik begravda i saltängarna runtomkring orten där Ruth, Nelson, Cathbad och de andra bor. Och även om det förvisso har hänt en hel del i privatliven hos karaktärerna sen serien började, känns det ändå som om det finns framför allt den där ena historien som bara stampar på stället, och att jag efter varje bok tänker Nähä, inte i den här boken heller. Fast kanske i nästa?
Nu låter jag ju himla gnällig. Jag läser ju fortfarande de här böckerna, och trivs någorlunda bra i stunden, framför allt nu när Ruth verkar ha hörsammat bokbloggarmaffians suckar och slutat noja sig över sin vikt. Men faktum är att jag efter att tag knappt minns vem som var liket i saltängarna den här gången. En kraschad pilot från andra världskriget var det, en pilot med ett underligt hål i pannan. Det blir en sedvanlig Norfolks galna väder som fond vid dramatisk upplösning-scen också, ifall man i övrigt hade glömt bort vilken serie man läste.
Mera glädje och mindre gnäll över boken hittar ni hos Enligt O. Jag tror att jag börjar lida av den där tröttheten som ofta infinner sig när en (deckar)serie har upprepat sig själv lite för många gånger. Jag är inte hemskt bra på att bryta mig loss från sådana serier dock, korkat nog. Får se hur det går för mitt och Ruths fortsatta förhållande, det där som jag har väntat på i x st böcker vid det här laget verkade ju eventuellt ta ett steg i rätt riktning nu, då kan jag ju inte hoppa av..!
Bokbabbel 
Hmm, har denna påbörjad i läshögen inser jag nu. Känner lite samma med Ruth som med Lacey: har svalnat av lite, men vill ändå fortsätta vara kompis. Ibland blixtrar det ju till, som i A Dying Fall som jag tycker är den bästa av senare Ruthböckerna.
Hur är det med tjockiskommentarerna i denna? Det är nog den största dealbreakern för mig med Ruthböckerna. Att ALLA, inte bara hon själv, går omkring och tänker på hur stor hon är hela tiden (fast hon inte ens ÄR det!). Så beklämmande och onödigt ju. Tänkte på det när jag såg Paddy Meehan-serien nu. Där rör det en väldigt ung tjej i en sexistisk miljö och tid, men att en välutbildad fyrtioplussare ska tvingas speglas i sin kropp hela tiden tycker jag blir tradigt.
Lite nyfiken på The Zig Zag Girl pga BRIGHTON och ingen Ruth. Samma sak med Bolton och Little Black Lies. Ibland kan författare behöva ta en liten paus från sina huvudpersoner.
/Griffithsgnällare nr 2, som ändå kommer läsa The Ghost Fields snart…
Tänker också att det var lite symptomatiskt att ”alla” gick man ur huse och köpte den i våras, men att det räckte rätt länge innan någon faktiskt plockade upp och läste den. Ok, baserar nu detta på typ fyra personer, MEN ÄNDÅ.
Är bättre kompis med Lacey än så länge, även om där också måste ske lite serieförändringar. Kanske är detta orsaken till att jag gillar thrillers mer och mer, eftersom de sällan handlar om samma personer som i deckarserier? (Nesbö är dock ett undantag, han är sjukt mycket vassare i sin Harry Hole-serie). Tana French föregår ju med föredömligt exempel också, där hon byter ut fokus på karaktärerna. Och man BLIR ju fäst vid karaktärerna och det trygga också, kan ju inte direkt påstå att jag senare har stenkoll på exakt vad som hänt i alla Coben- och Barclay-böcker heller…
Vill minnas att Ruth själv inte nämner sin vikt en enda gång, HURRA! Dock känner hon sig ful en eller två gånger, och sen är det en eller två män som typ JÄMFÖR Ruth med Michelle, inte direkt dömande men ändå. Då gick jag i taket!
Jämföra kvinnor = STOR triggerwarning för mig. Skönt att höra i övrigt dock!
Beställt Little Black Lies och Zig-Zag Girl nu btw! 🙂