Livbåten av Charlotte Rogan XXXX
Översättning: Helen Ljungmark
Det är tur att jag tycker om att lyssna på Marcus, Tuva och Helena när de pratar om böcker och annat populärkulturellt i podcasten Ett eget rum. Jag tyckte nämligen inte att ämnet – som jag felaktigt misstog för novellsamlingen Båten av Nam Lee som Bia Sigge och jag var några av de få som inte älskade – var så värst upphetsande. Tur då att jag ändå bestämde mig för att lyssna, eftersom det visade sig vara Livbåten (The Lifeboat) som avhandlades i avsnittet. På ett så bra (och get-ackompanjerat!) sätt dessutom, att jag genast slängde mig på bibliotekskatalogen och lånade hem den.

Det är två år efter att Titanic gick under, och när Empress Alexandra, också hon på väg till Amerika, förliser hamnar romanens huvudperson Grace – av Guds n-å-d månntro, eller pengarnas? – i en allt för liten, läckande livbåt tillsammans med nästan 40 andra. Hon överlever slutligen, och det här är berättelsen dels om veckorna (!) i livbåten, dels om the aftermath då hon och några andra överlevande åtalas för det som hände. Fast vad var det egentligen som hände? Grace uppmanas att skriva dagbok i fängelset, och då är det ju klart att återberättandet påverkas av traumat, subjektiviteten och önskan att framstå som oskyldig.
Ingen framstår egentligen som särskilt trevlig där i båten, och det är nog däri Rogans styrka som författare ligger. Frågeställningen om hurdan, vem, man blir när man kämpar för sitt liv genomsyrar hela romanen, och den gör att man sugs in på bara några sidor, även om det här troligen inte hade varit en bok jag plockat upp självmant. Man vill ju gärna tro gott om sig själv, att man skulle hålla sig lugn och medmänsklig i en katastrofsituation, men utsatta för törst och svält, vädrets makter och andra människors panikslagna överlevnadsinstinkt – vem vet?