Boije af Gennäs millenniumtrilogi får sitt slut

Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs XXX½
folkVänskapsgänget i Stockholm försöker återhämta sig efter de senaste turbulenta åren som gått hårt åt dem. Det är skönt att det på det stora hela ändå lugnar ner sig lite för dem, och Boije af Gennäs trycker inte heller in aktuella 00-talshändelser eller referenser med våld i handlingen. Nu flyter det på mer av sig själv, karaktärerna bär historien bättre. Det känns också som att det sker mest karaktärsutveckling i just den här, sista, boken. Det var ju på tiden.

[…] vänskap är den bästa myllan för personlig utveckling, non? Varje hemlighet man bevarar för sig själv är också ett sätt att begränsa den egna – och de andras – potential inom gruppen.

Jag sitter dock kvar med samma känsla som med de första två böckerna i trilogin (Högre än alla himlar + Blå koral): att karaktärernas känsla för dramatik, snusförnuftighet och sliskigt predikande är oerhört tröttsamt, men att det balanseras upp av att man fortfarande är engagerad i deras öden. Kanske är det så här människor som läste Fifty Shades-böckerna kände sig, att det finns en hel del som skaver men att man helt enkelt inte kan eller vill sluta läsa? Obs obs obs att BoG är tio gånger bättre än E.L. James ändå!
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

#höst

Så kom #sommarlovmedkulturkollo till sitt slut, och det sista temat är lämpligt nog #höst. Säg den bokbloggare som inte senast i augusti börjar tänka först hemliga och sedan allt mer uttalade tankar om granna höstlöv, krispig luft och stora sjalar att svepa in sig i.lönnlöv

Och snart är den här. Men först får vi förhoppningsvis njuta av varma augustiveckor, efter dem finns det nog så mycket tid att bänka sig där i soffhörnet eller bland löven (hmm) och ta itu med den del av sommarläsningen som inte hanns med under de mer hektiska (?) sommardagarna.

Vad tänker ni läsa i höst? Förutom nya recensionsexemplar tror jag minsann att jag – bland annat! – vill hugga in på The Night Villa av Carol Goodman, som en liten uppvärmning inför hennes boksläpp i januari.

Sorgsen skymning

Skymningsflickan av Katarina Wennstam XXX½
Ni minns säkert var ni var när ni hörde om flygplanen som kört in in WTC, eller om den iskalla galningen som mejat ner tiotals ungdomar ute på en norsk ö. Är ni från Finland minns ni kanske också hur nyheten om skolskjutningen i först Jokela och sedan Kauhajoki nådde er. Vad gäller den senare bodde jag själv faktiskt i Sverige just då, och en finsk kompis knackade på för att låna min extramadrass och såg konstig ut när jag öppnade dörren till mitt studentrum. Har du hört? frågade han. Det har hänt igen.

skymnJokela och Kauhajoki förekommer på ett hörn i Wennstams nya thriller, de räknas upp tillsammans med Columbine och andra orter som numera bär en olycksbådande klang, en klang som får rektorn på Nacka gymnasium att darrande sträcka sig efter telefonen efter att ha läst ett mail som innehåller just namnen på skolskjutningsorterna. Och längst ner: hennes eget gymnasium. Det är en dramatisk scen, liksom den några sidor tidigare där invånarna i ett höghus väcks av ljudliga ylanden från grannbostaden.

Katarina Wennstam väjer inte för de svåra ämnena, det visste vi från tidigare. Den här gången känns det dock som om hon försöker sig på lite för mycket på samma gång – med slutresultatet att det känns som om vissa grejer blir på hälft eller bara nämns helt snabbt för att sedan struntas i när det spelat ut sin roll. Persongalleriet är också större än vanligt, vilket dels bidrar till att det främst blir små ytskrap i de olika livsödena. Det måste dock sägas att Wennstam ”skrapar” väldigt skickligt, på ett sätt där hon verkligen fångar sina karaktärer, om än i lite för korta ögonblicksstunder.
Yta är också något som återkommer som ett tema i Wennstams samhällskritiska kriminalromaner, och något även hennes återkommande utredare, kriminalkommissarie Charlotta Lugn och kanske framför allt advokaten Shirin Sundin, kämpar med. Vad vill vi själva, vad vill vi att andra människor ska se, hur ska de helst uppfatta oss? Vad väljer vi att blunda för för att det är bekvämare så?
Rec.ex. från Albert Bonniers.

P.S. Den här boken innehåller ovanligt mycket spoilers för er som inte har läst de tidigare böckerna, så den är inte ideal att börja med ifall ni blev nyfikna på Wennstams författarskap.

The Death House #dystopi

The Death House av Sarah Pinborough XXXX
dhEtt stort hus, beläget långt från civilisationen, och fullt med barn i åldern 12-18 som vet att de ska dö. De är defekta, de bär på en konstig gen och de har slitits från sina familjer och till denna limbo-tillvaro i väntan på… döden kanske?

Sarah Pinborough är knappast någon munter typ, med tanke på att det här är den andra boken om död jag läser av henne. Å andra sidan älskar jag (och Fiktiviteter!) de här böckerna, så ni andra därute i bokbloggosfären som dras till den här typen av litterärt mörker ska definitivt bekanta er med detta författarskap. The Death House är lika välskriven, men miljön är så mörk så mörk, med alla dessa rädda barn i det stora huset. Personalen som finns där i bakgrunden, som håller utkik efter minsta tecken på att man blivit sjuk men i övrigt inte erbjuder minsta gnutta empati eller värme. Barnen som bildar vän- och fiendeskaper och försöker leva i nuet och inte tänka på varken dem de tvingades lämna bakom sig eller vad som egentligen väntar dem om de visar tecken på att insjukna. Det finns glimtar av glädje också, större och mindre, men det är nästan så att man inte vet om det gör att det mörka framträder ännu tydligare, för så väl bokens karaktärer som läsaren själv.
Fiktiviteter associerar till Flugornas herre, själv får jag svaga vibbar av både Ishiguros Never Let Me Go och faktiskt Dashners The Maze Runner (obs, bara de övergivna rädda pojkarna, inte själva action-aspekten!) när jag läser. Likt Fiktiviteter är jag också lite tveksam till slutet, men som detalj i en i övrigt så välskriven bok är det ändå inget som påverkar läsupplevelsen i stort. En dyster men läsvärd bok helt enkelt, hon är duktig, Pinborough!

Bakom fernissan

I all god kriminallitteratur – påfallande ofta den som med allra vassast egg skildrar onda handlingar – finns ju människan i centrum. Hennes nyckfullhet, rädslor och begär, och de gråzoner som dikterar moral, handlingar, tankar. […] Jag läser […] mörka, hemska berättelser därför att jag är intresserad av det som döljs bakom fernissan. Det är då det börjar hända grejer för mig.

Helena sätter ord på varför det inte alls bör anses ”fult” att läsa kriminallitteratur.

För övrigt kommer jag imorgon att långsamt färgas allt grönare av avund på de människor som är på plats när den nya festivalen för kriminallitteratur, Crimetime Gotland, sätter igång. Kanske nästa år..! Hoppas på djuplodande bloggrapporter och bred Instagram-täckning från ovan nämnda Helena och andra utsända!

Dagens boktrave

Någon annan än jag som tycker att det förutom status/hashtag ”läser just nu” även borde finnas alternativet ”vill väldigt gärna läsa snart och inbillar mig även att det kommer att bli så”?

IMG_0319För visst ser den här högen naggande god ut..? Sommarvärme ute (äntligen!), men ändå en del av höstens nya böcker i brevlådan/på biblioteket/på de flesta av hemmets lediga ytor – vilken alldeles magnifik kombination!