Mats & Sara (och jag) på Åbo bokmässa!

Lystring Åbo med omnejd, på fredag till söndag ordnas Åbo bokmässa och på fredagen turkuhar jag äran att intervjua Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren om Cirkeln-trilogin, filmatiseringen och lite om deras nya egna projekt som bland annat involverar en Sverigebåt lastad med något väldigt otäckt. Kom jättegärna och lyssna!

Intervju kl.13.10, Agricola-scenen
Läsarmöte kl.14.15, Poesirummet

Landline

Landline av Rainbow Rowell XX½
landlineNågra dagar före jul ser det ut som om manusförfattaren Georgie och hennes bästa vän och fellow manusförfattare Seth står inför sitt big break, sin egen tv-show! Problemet är bara att Georgie redan lovat åka med familjen till sin man Neils föräldrahem i Omaha.
I ett försök att lappa ihop efter den obehagliga stämningen, ringer Georgie sin man. Det är bara det att han låter annorlunda i telefon. Yngre. Så där som han gjorde när de precis blivit tillsammans…

”What happened to you?” Seth was out his chair and circling her. ”You look like Britney Spears, back when she was dating backup dancers and walking around gas stations barefoot.”

Det är konstigt att Rainbow Rowell, författaren bakom den underbara romanen Eleanor & Park som fick det att pirra i hela kroppen, kan skriva en bok som är så här… tråkig. För det första blir den repetitiv, varje dag är sig lik förutom att Georgie blir allt mer förvirrad och band t-shirten hon har på sig blir allt smutsigare. Men det gäller karaktärerna också, de känns gnälliga och det finns inget liv i dem, inga gnistor mellan dem. Halva tiden förstår jag inte ens varför Georgie försöker rädda sitt äktenskap.
Nä, det här var inget att hänga i julgranen! Med detta inte sagt att jag inte skulle vara nyfiken på metaromanen Carry On som släpps om en vecka!

Landline utkommer i oktober på svenska med titeln Komma fram på Gilla böcker.
Den fina bilden är lånad av Melina Souza.

Valtonens vingar

Jaha, eftersom ”alla” ändå är på bokmässan i Göteborg så kan jag väl lika gärna passa på att recensera en roman skriven på finska (och tyvärr inte ännu översatt)?

Siipien kantamat av Jussi Valtonen XXXX+
IMG_0062Juhani är lärare i modersmål och litteratur på gymnasiet. Marianne är hans smarta elev, hon som inte tror att Finlandia-priset gick till Väinö Linna förra året, utan som verkligen är påläst och vill diskutera. Plockar alla hans referenser, kommer med egna så avancerade att han får smyga till biblioteket och läsa på. Utmanar. Och snygg är hon också, visst, det tycker han, men tro mig, det här är ingen sliskig halvpedofilroman(s), inte alls.

Kuunnellessa tuli vastustamaton tunne: tämän ihmisen kanssa haluan olla samaa mieltä, silloinkin kun olen eri mieltä.

Jag gillar Juhani! Och jag förstår hans förtjusning i att hitta en värdig samtalspartner, och ågren över att det är någon han inte borde ha sådana känslor för. Hans ensamhet och hans tankar om vad som är viktigt i livet. Vad man kan offra för att känna sig ens delvis lycklig.

Jussi Valtonen vann Finlandiapriset för tegelstensromanen He eivät tiedä mitä tekevät 2014. Jag läste den i våras, men tyckte betydligt bättre om Siipien kantamat. Den är tätare, mer gjuten, mer gripande. Läs!

”Vad skrynklig den är”

Att vara jag av Anna Höglund XXX½

Vad skrynklig den är. Jag kanske är missbildad. Hur skulle en bebis kunna komma ut genom det där lilla hålet?

höglundVilket genialiskt öppnande stycke va? Och Anna Höglunds illustrationer är alldeles fantastiska i sin dova sorgsenhet, det vet vi sedan hennes förra bok, Om detta talar man endast med kaniner. Här finns samma eftertänksamma ton också, hos huvudpersonen Rosa som försöker komma till rätta med puberteten, vännerna, livet. Jag tycker om hur de stora livsfrågorna varvas med betydligt vardagligare saker som disk och spetsbehåar, det känns väldigt autentiskt. Ibland kan jag ställa mig lite frågande till vissa av meningarna som känns lite väl tillrättalagda, som om en vuxen försökte skriva om en klok tonåring. Men på det stora hela är det här en finfin bok. Jag känner inga tonåringar, men det här hade varit en bra presentbok.
Rec.ex. från Lilla Piratförlaget.

#TenThingsNotToSayToAWriter

Med bokmässan som drar igång på torsdag och andra bokmingel som tenderar att kanta hösten – varför tror ni att bokbloggarna vurmar så för den årstiden, liksom? – kan det vara på sin plats med en snabb genomgång av vad man kanske helst inte ska kläcka ur sig när man alldeles starstruck och tunghäftad äntligen får träffa sin författaridol. Här är några författare som tipsar dig genom djungeln av förolämpningar och andra diffusa kommentarer de fått ställda av (oftast) helt välmenande fans och bekanta. Det var Joanne ”Chocolat” Harris som startade hashtaggen på Twitter, och andra författare kastade sig snabbt in i diskussionen:

Screen Shot 2015-08-14 at 17.45.08 Screen Shot 2015-08-14 at 17.45.53 Screen Shot 2015-08-14 at 17.46.04Entertainment Weekly har samlat ihop en del av tweetsen, läs mer på deras sida.

Små magiska glimtar

A Year of Marvellous Ways av Sarah Winman XXX½
marvWinmans böcker är speciella men svårbeskrivna, denna nya precis som hennes tidigare roman When God Was a Rabbit (hittar ingen egen recension av den, synd! Gillade mycket.) A Year of… handlar om den gamla kvinnan Marvellous Ways, om soldaten Drake som via omvägar hamna hos henne, helt fysiskt och psykiskt mörbultad, och för höra hennes livshistoria. Typ.

Drake looked down at the still water.
So it all started with a lighthouse keeper? he said.
Yes, I suppose it did, said the old woman. All love starts with the flicker of a flame.

Berättelsen och språket med den sjunger vindlande melodier med plötsliga krumbukter. Mitt i en hektiskt arbetsperiod var det kanske inte den bästa boken för mig, för man får tvinga sig att läsa långsamt, följa med i språket. Det är inte svårt, men det går inte att hasta sig igenom boken. Jag älskar de små glimtarna av magi som helt obehindrat inkorporeras i texten:

[…] he filled his lungs like balloons and held his breath so tight they lifted him off the ground.

Den visa gamla Marvellous bjuder också på kloka filosoferingar kring livet. Är verkligen inget fan av Coelho och andra ”inspirationskällor”, men i Marvellous lilla stuga skulle jag gärna sitta ner en kväll. Gillade ni When God Was a Rabbit eller Ali Shaws böcker är det här definitivt en bok för er!

A thousand goodbyes were etched on to her face, those were the lines of age.