Lystring Åbo med omnejd, på fredag till söndag ordnas Åbo bokmässa och på fredagen 
har jag äran att intervjua Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren om Cirkeln-trilogin, filmatiseringen och lite om deras nya egna projekt som bland annat involverar en Sverigebåt lastad med något väldigt otäckt. Kom jättegärna och lyssna!
Intervju kl.13.10, Agricola-scenen
Läsarmöte kl.14.15, Poesirummet
Landline av Rainbow Rowell XX½
Några dagar före jul ser det ut som om manusförfattaren Georgie och hennes bästa vän och fellow manusförfattare Seth står inför sitt big break, sin egen tv-show! Problemet är bara att Georgie redan lovat åka med familjen till sin man Neils föräldrahem i Omaha.
I ett försök att lappa ihop efter den obehagliga stämningen, ringer Georgie sin man. Det är bara det att han låter annorlunda i telefon. Yngre. Så där som han gjorde när de precis blivit tillsammans…
”What happened to you?” Seth was out his chair and circling her. ”You look like Britney Spears, back when she was dating backup dancers and walking around gas stations barefoot.”
Det är konstigt att Rainbow Rowell, författaren bakom den underbara romanen Eleanor & Park som fick det att pirra i hela kroppen, kan skriva en bok som är så här… tråkig. För det första blir den repetitiv, varje dag är sig lik förutom att Georgie blir allt mer förvirrad och band t-shirten hon har på sig blir allt smutsigare. Men det gäller karaktärerna också, de känns gnälliga och det finns inget liv i dem, inga gnistor mellan dem. Halva tiden förstår jag inte ens varför Georgie försöker rädda sitt äktenskap.
Nä, det här var inget att hänga i julgranen! Med detta inte sagt att jag inte skulle vara nyfiken på metaromanen Carry On som släpps om en vecka!
Landline utkommer i oktober på svenska med titeln Komma fram på Gilla böcker.
Den fina bilden är lånad av Melina Souza.
Jaha, eftersom ”alla” ändå är på bokmässan i Göteborg så kan jag väl lika gärna passa på att recensera en roman skriven på finska (och tyvärr inte ännu översatt)?
Siipien kantamat av Jussi Valtonen XXXX+
Juhani är lärare i modersmål och litteratur på gymnasiet. Marianne är hans smarta elev, hon som inte tror att Finlandia-priset gick till Väinö Linna förra året, utan som verkligen är påläst och vill diskutera. Plockar alla hans referenser, kommer med egna så avancerade att han får smyga till biblioteket och läsa på. Utmanar. Och snygg är hon också, visst, det tycker han, men tro mig, det här är ingen sliskig halvpedofilroman(s), inte alls.
Kuunnellessa tuli vastustamaton tunne: tämän ihmisen kanssa haluan olla samaa mieltä, silloinkin kun olen eri mieltä.
Jag gillar Juhani! Och jag förstår hans förtjusning i att hitta en värdig samtalspartner, och ågren över att det är någon han inte borde ha sådana känslor för. Hans ensamhet och hans tankar om vad som är viktigt i livet. Vad man kan offra för att känna sig ens delvis lycklig.
Jussi Valtonen vann Finlandiapriset för tegelstensromanen He eivät tiedä mitä tekevät 2014. Jag läste den i våras, men tyckte betydligt bättre om Siipien kantamat. Den är tätare, mer gjuten, mer gripande. Läs!
Jaja, åk ni till bokmässan i Göteborg bara, Harry och jag håller ställningarna härhemma så länge! Kanske lär vi oss rentav bemästra trollformeln Accio bokpaket! medan ni trängs i montrarna under helgen, vem vet?
Att vara jag av Anna Höglund XXX½
Vad skrynklig den är. Jag kanske är missbildad. Hur skulle en bebis kunna komma ut genom det där lilla hålet?
Vilket genialiskt öppnande stycke va? Och Anna Höglunds illustrationer är alldeles fantastiska i sin dova sorgsenhet, det vet vi sedan hennes förra bok, Om detta talar man endast med kaniner. Här finns samma eftertänksamma ton också, hos huvudpersonen Rosa som försöker komma till rätta med puberteten, vännerna, livet. Jag tycker om hur de stora livsfrågorna varvas med betydligt vardagligare saker som disk och spetsbehåar, det känns väldigt autentiskt. Ibland kan jag ställa mig lite frågande till vissa av meningarna som känns lite väl tillrättalagda, som om en vuxen försökte skriva om en klok tonåring. Men på det stora hela är det här en finfin bok. Jag känner inga tonåringar, men det här hade varit en bra presentbok.
Rec.ex. från Lilla Piratförlaget.
Med bokmässan som drar igång på torsdag och andra bokmingel som tenderar att kanta hösten – varför tror ni att bokbloggarna vurmar så för den årstiden, liksom? – kan det vara på sin plats med en snabb genomgång av vad man kanske helst inte ska kläcka ur sig när man alldeles starstruck och tunghäftad äntligen får träffa sin författaridol. Här är några författare som tipsar dig genom djungeln av förolämpningar och andra diffusa kommentarer de fått ställda av (oftast) helt välmenande fans och bekanta. Det var Joanne ”Chocolat” Harris som startade hashtaggen på Twitter, och andra författare kastade sig snabbt in i diskussionen:
Entertainment Weekly har samlat ihop en del av tweetsen, läs mer på deras sida.
A Year of Marvellous Ways av Sarah Winman XXX½
Winmans böcker är speciella men svårbeskrivna, denna nya precis som hennes tidigare roman When God Was a Rabbit (hittar ingen egen recension av den, synd! Gillade mycket.) A Year of… handlar om den gamla kvinnan Marvellous Ways, om soldaten Drake som via omvägar hamna hos henne, helt fysiskt och psykiskt mörbultad, och för höra hennes livshistoria. Typ.
Drake looked down at the still water.
So it all started with a lighthouse keeper? he said.
Yes, I suppose it did, said the old woman. All love starts with the flicker of a flame.
Berättelsen och språket med den sjunger vindlande melodier med plötsliga krumbukter. Mitt i en hektiskt arbetsperiod var det kanske inte den bästa boken för mig, för man får tvinga sig att läsa långsamt, följa med i språket. Det är inte svårt, men det går inte att hasta sig igenom boken. Jag älskar de små glimtarna av magi som helt obehindrat inkorporeras i texten:
[…] he filled his lungs like balloons and held his breath so tight they lifted him off the ground.
Den visa gamla Marvellous bjuder också på kloka filosoferingar kring livet. Är verkligen inget fan av Coelho och andra ”inspirationskällor”, men i Marvellous lilla stuga skulle jag gärna sitta ner en kväll. Gillade ni When God Was a Rabbit eller Ali Shaws böcker är det här definitivt en bok för er!
A thousand goodbyes were etched on to her face, those were the lines of age.
Sju dagar solsemester blev sju utlästa böcker + två skräcknoveller. Länge leve lediga dagar (och läsplattan)! Lyssnade faktiskt inte på ens en minut podcasts denna gång, men däremot blev det en sällan skådad läsfest på flygresan hem. Ett glas rödvin i plastglas och så korta flygresor att ingen in flight-underhållning fanns att tillgå, snacka om eminenta läsförutsättningar! Årets hundrade bok lästes dessutom ut någonstans över Italien, så det finns orsak till många glada utropstecken i det här inlägget!
Om en vecka slås dörrarna upp till bokmässan, och på grund av ett kompisbröllop missar jag mässan i år igen :(. Förra årets, ja kanske hela min blogghistorias med lästa och länkade inlägg var ”förklaringen” till hur det går till på Bokmässan i gifs. Det var ett otroligt roligt inlägg att göra också, och eftersom jag har hunnit samla på mig nya gifs under året som gått, samt vill drömma mig bort till Gothias mässhallar även om jag själv inte kommer att kunna vara på plats, så knåpade jag ihop en fortsättning på förra årets inlägg. Håll till godo!
När man inför bokmässan packar med sig lite läsning inför ”all egentid” man kommer att ha på hotellrummet om kvällarna:
Kulturtantståget från Stockholm till Göteborg tidigt på torsdag morgon:
Den ljuva känslan när man första gången man stiger in i mässhallen på tordag morgon:
Torsdag kväll, när man förflyttar sig mellan de olika förlagsminglen:
Hur man vet att man hittat rätt montermingel:
Efter det tredje glaset börjar det billiga lådvinet smaka riktigt gott:
Förflyttningen från Svenska mässan till Park:
När man har fått sin favoritförfattares autograf:
Det är viktigt med regelbundna ordentliga måltider så att man orkar långa dagar och nätter:
Den överväldigande känslan i kroppen från torsdag till söndag:
När man försöker hinna skriva några blogginlägg mellan seminarierna
När folk spoilar höstens stora snackis som man ännu inte hunnit läsa:
Lördag förmiddag, när man kikar ner på folkhavet på mässgolvet:
Personalen som jobbar i montrarna på lördag:
När man äntligen stiger in i sitt eget hem igen:
När man försöker förklara sin boksmälla för vänner och kolleger:
När man kollar nätbanken på måndag förmiddag och ser alla vinglas man köpt på Park:
Några dagar efter att man har kommit hem, hunnit sova lite och säkrat sitt hotellrum för nästa års mässa:
Hej hej från poolkanten! Här på Malta är det varmare än väntat, och efter några mer aktiva dagar (inklusive punktering på hyrbilen…) blir det nu mer betoning på poolhäng och läsning, inte mig emot. Ska precis hugga in på denna resans tredje bok, hoppas hinna klämma den och ytterligare någon/några utöver det, så finns det böcker att recensera väl tillbaka i den nordiska höstvardagen igen.
Hur har ni det? Vad läser ni just nu? Kanske något jag kommer att vilja kasta mig över när jag kommer hem?
I det yttersta av Viktoria Myrén XXXX-
Sensommardagar ute i det yttersta havsbandet. Fyra vänner, och inga bekymmer större än att de kanske har köpt för lite mat för att det ska räcka till middagen den sista dagen. Fast så vaknar tre av dem en morgon och märker att den fjärde, Hannes, är borta. Hans flytväst är kvar, och han skulle aldrig sätta sig i en båt utan den. Men var är han, och varför är han försvunnen?
Viktoria Myrén har redan i tidigare romaner (I en familj finns inga fiender och Iris) visat sig vara en expert på att skildra människor och relationer i kris. Hennes fysiskt sett tunna romaner biter innehållsmässigt sig fast i läsaren, skrapar under ytan och bryr sig inte om det orsakar små skrubbsår. I det yttersta är inte lika fysiskt drabbande som de övriga två, men den dubbeltydiga titeln ger en aning om att det inte kommer att vara bara salta bad och Instagram-vänliga solnedgångar under ö-vistelsen.
Hon tycker att minnet sviker henne allt oftare. Det är som ett hålslag har perforerat alla händelser som är livet, lämnat små, små hål överallt och däremellan tunna bryggor av minnen som brister när hon kliver ut på dem.
Jag kan tycka att en del av kommunikationsbristerna framför allt inom de två paren känns nästan skrattretande bristfällig på sina ställen, och att det inte ens skulle behövas så många hemligheter för att göra I det yttersta till en stark roman. Spänningen, oron, åtrån och irritationen som vibrerar mellan de tre som söker efter Hannes är material nog. Klart är ändå att Viktoria Myrén är ett författarskap att hålla ett vaket öga på!
Ni som har läst boken, vad tyckte ni om det sista kapitlet? Jag blir inte Moriarty-upprörd, men tycker ändå att både boken och läsaren hade kunnat klara sig utan det. Att det hade fungerat utmärkt och varit suggestivt nog ändå. Vad tycker ni?
Imorgon drar Mr Bokbabbel och jag iväg på vår fjärde och sista semestervecka som ska tillbringas på varmare breddgrader. Min kappsäck ser traditionsenligt ut som följande:
Illustration av Tom Gauld för The New Yorker.
Trött humor i slutet av en lång vecka. Plockade titlarna ur högen med böcker jag läser, vill läsa samt har läst och borde blogga om.
Det som inte dödar oss med en motorsåg
Quiet Impact With a Chainsaw
Att vara jag med en motorsåg
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv med en motorsåg
Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe With a Chainsaw
Help for the Hanted With a Chainsaw
Broken Promise With a Chainsaw
The Bees With a Chainsaw
När hundarna kommer med en motorsåg
Suicide Notes From Beautiful Girls With a Chainsaw
Good Girl With a Chainsaw
Vad fick ni?
Jag, som så gott aldrig läser om något eftersom tiden 
helt enkelt inte räcker till åt allt det jag vill läsa, har de senaste dagarna ägnat mig åt just det. Eller, den första var faktiskt en film, jag introducerade Mr Bokbabbel till den uppvaknande magin i Cirkeln, han var inte jättefascinerad (?!?) men jag njöt av filmen även andra gången och har sedan dess smått besatt lyssnat på det eminenta soundtracket. Det är också intressant att se filmen med någon som inte läst böckerna, att se vad det är han uppfattar och tror. Vissa saker plockade han upp direkt, andra var inte alls lika uppenbara. Visst har ni redan sett den?
Och så läser jag Linda Skugges 40 – constant reader nu när den äntligen har kommit i pocket. Jag pratade med en kompis som tyckte att Skugge blir för jag-centrerad i boken, att man förvisso kan skriva om att vara duktig flicka eller om en tung tonårstid, men att man då kan göra det mer allmängiltigt, inte bara ”det var/är synd om mig”. Under min omläsning kan jag mer tydligt se vad det var min kompis menade, men jag älskar fortfarande den här boken. Fast läsningen som livselixir kommer in senare i texten än jag mindes! Och jag har fortfarande inte läst varken Kristin Cashore eller böckerna av Joe Queenan och David Shields. Det tar som sagt aldrig slut, de där böckerna man vill läsa.
Lollo av Linna Johansson XX½
Jag vet inte när det gick upp för mig att jag inte var något särskilt, att mina intressen bara var ett utslag av nyfikenhet och inte vittnade om någon större begåvning. Det var väl något som kröp sej på bara.
Lollo och Lidija har gått ut gymnasiet, Lollo har provat på att studera lite litteraturvetenskap men det var inget för henne. Nu driver de omkring i den fiktiva Stockholmsförorten Aspy utan att riktigt veta vad de vill av livet. Mest vet de vad de inte vill: allt sådant där som andra prackar på en och präntar i en att man bör göra. Nej tack till tråkigt vuxenliv!
Så de driver runt i timtal om dagarna, smålulliga av alkohol. Sitter på en bänk vid Vinterviken och pratar.
Nyktra hade jag och Lidija svårigheter att nå varandra, berusade grep vi tag i varandra lika självklart som de barndomsvänner vi inte var.
Lollo, berättarjaget, vänder sig då och då till läsaren, leder en vidare i berättelsen. Hon är inte helt pålitlig som berättare dock, hon lägger ut krokar hon vill att vi ska fastna på och så påpekar hon glatt att vi minsann fallit i hennes fällor. Det här fungerar på det stora hela bra, däremot tycker jag – och DN:s recensent – att romanens klimax, som det mystiskt antyds om, aldrig riktigt händer. Jag kan möjligen gå med på att inte få veta hela historien om vad som egentligen hände, men när hela romanen trampar runt i samma hjulspår utan större förändring blir jag otålig. Miljön är fint beskriven, Aspy och Tyresö, lillasyster Emmas sovrum, Mimmis badrum. Det är i drivet det brister. Jag vet att jag är en av få de bokbloggare som läst som inte gillade den här romanen, och det är verkligen intressant att märka att det som irriterar mig – den likgiltiga livsledan hos karaktärerna – är det som attraherat andra. Karolina Ramqvists Alltings början all over again. 
Jag har heller ingen tidigare relation till Johanssons texter, och kan därför gå vidare i livet tämligen oberörd.
Och när de blev äldre, å gud, när deras pojkansikten svärtats ner av ögonbryn […]
I Lollos försvar måste ändå sägas att den lilla gnista som karaktärerna väcker hos mig är i interaktion med varandra. I deras vänskap, där Lollo i 95 % av fallen går och platoniskt trånar efter Lidija – visst är många vänskaper sådana att den ena behöver den andra mer? – finns det en slags girl power. Hela webcam-spåret handlar, vilket Helena också påpekar i Ett eget rum-poddavsnittet, om hur de unga kvinnorna själva väljer att göra det, av nyfikenhet, som ett led i deras utveckling och sexuella/feministiska uppvaknande. Jag gillar också att det i det specifika fallet faktiskt är Lollo och inte Lidija som tar det initiativet for once.
Rec.ex. av Modernista.
Creepy and compelling, Black-Eyed Susans is a shadowy and crooked journey to a very dark place indeed, a twisty fairytale that deceives you just when you think you’ve cracked it and a thriller to make you remember why you love thrillers. Don’t miss it.
Sitter väldigt hårt på händerna för att låta bli att omedelbart klicka hem Black-Eyed Susans efter den här recensionen vill jag lova! Kanske när jag har läst Julia Heaberlins två första som jag redan har hemma…
Det känns som om det kommer så himla mycket nytt och spännande i thrillerväg i höst! Inte alls omöjligt att jag senare kommer att se tillbaka på 2015 som Stora Thrillerhösten, tricket är bara att varva det litterära mörkret med andra genrer för att motverka övermättnad. Precis som vanligt alltså.
The Golden Year. Ta makten över ditt liv på ett år av Hannah Widell & Amanda Schulman XXX½
Det finns böcker som jag läser för att tipset kommer från podcasts – BOTNS*-faktorn börjar t.ex. bli allt mer markant. Och så finns det böcker jag läser för att jag lyssnat till dess författare under otaliga podcasttimmar. Lex Sigge Eklund m.fl.
The Golden Year tillhör naturligtvis den senare kategorin, och det ska erkännas att jag kanske inte förväntade mig något särskilt revolutionerande när jag högg in på den här boken (och Magnum Classicen, mmm!). Och visst, här fanns kanske inte massvis med nytt att hämta rent innehållsmässigt, om man som jag lyssnat till alla de 181 avsnitt som systrarna Widell & Schulman för tillfället är uppe i. Däremot är materialet mindre utspritt och inte avbrutet av de för Fredagspodden så känspaka skratt- och gråtattackerna, och således är det i alla fall för mig lättare att faktiskt tillskansa mig budskapet. Troligen kommer The Golden Year inte att förändra mitt liv, men texten flyter på och tipsen känns rätt allmänna men vettiga. Gillar speciellt pelargonliknelsen, om hur man ibland måste rensa bland sina relationer för att de andra ska kunna blomstra. Pelargonen är även en tålig blomma som tål en del vanvård, men ibland kanske du måste svänga på den för att andra stjälkar ska få sol.
Mrs Book Pond har också läst.
Mästare, väktare, lögnare, vän av Christoffer Carlsson XXXX-
Christoffer Carlsson är bara ett halvt år äldre än jag, men han är redan doktor i kriminologi och författare till fem böcker. No biggie liksom..! Mästare, väktare, lögnare, vän är den senaste boken i raden, och den tredje boken om polisen Leo Junker (ettan och tvåan). Det skramlar fortfarande av Sobrilburken i fickan på honom, och likt alla poliser och deckarhjältar i litteraturhistorien, tänjer han på gränserna lite väl mycket när han väl fått nys om ett fall. Fallet är en gammal man som hittas mördad i sitt hem på en liten ort, Bruket, och som visar sig vara den gamla Stockholmspolisen och Leos mentor, Charles Levin.
Det krävs lite av en som läsare i början, för att man ska hänga med de hemlighetsfulla karaktärerna mellan alla hopp i tiden. Hemligheter mellan människor och andra länder, som spänner över tid och följer en för all framtid. Jag förstår att de har ett syfte, och att de kommer att kännas motiverade längre fram, men jag kan stundvis känna att materialet blir lite framtungt. Själv är jag nämligen mest förtjust i nutiden, i beskrivningen av det insomnade Bruket och polisen Tove där, samt Leos förunderligt magnetiska besök hos en av patienterna på sjukhuset S:t Görans.
Jag vet också sedan tidigare att Carlsson tycker om att smyga in referenser och små blinkningar till den som är beläst och smart nog att uppfatta dem. Trots de kursiverade sångslingor som förekommer några gånger är jag övertygad om att jag missar många blinkningar i alla fall. Men så ska det kanske vara också, de ska inte vara för uppenbara. Fast titelblinkningen tar jag åtminstone, senast när man säger titeln högt för sig själv känner hjärnan igen rytmen från en annan stor kriminalroman.
Rec.ex. från Piratförlaget.
Jussi Valtonen – Siipien kantamat
John Searles – Help for the Haunted
Elin Lucassi – Jag är den som är den
Katarina Wennstam – Skymningsflickan
Viktoria Myrén – I det yttersta
Sarah Winman – A Year of Marvellous Ways
Christoffer Carlsson – Mästare, väktare, lögnare, vän
S.J. Bolton – Little Black Lies
Lina Neidestam – Zelda. Uppbrott och utbrott (#4)
Linna Johansson – Lollo
Antal böcker på finska/engelska: 1/3
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 2
Antal tunnisar/tegelstenar: 1/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt antal: 10
Månadens bästa: Jussi Valtonens tunna roman faktiskt, det hade jag nog inte trott när jag plockade upp den. Kul!
Månadens sämsta: Inget dåligt förutom mitt konstaterande att jag har läst få guldkorn det här året. Mest böcker som är okej eller bra, men inte lysande.
Månadens överraskning: Läsning på tre språk igen (nå okej, det är mest finskan som är överraskningen), bra jobbat!
Månadens besvikelse: Jag hade läst gott om Help For the Haunted, men jag tyckte att den aldrig riktigt lyfte ordentligt.
Bokbabbel 