En referensblinkande Carlsson

Mästare, väktare, lögnare, vän av Christoffer Carlsson XXXX-
mvlvChristoffer Carlsson är bara ett halvt år äldre än jag, men han är redan doktor i kriminologi och författare till fem böcker. No biggie liksom..! Mästare, väktare, lögnare, vän är den senaste boken i raden, och den tredje boken om polisen Leo Junker (ettan och tvåan). Det skramlar fortfarande av Sobrilburken i fickan på honom, och likt alla poliser och deckarhjältar i litteraturhistorien, tänjer han på gränserna lite väl mycket när han väl fått nys om ett fall. Fallet är en gammal man som hittas mördad i sitt hem på en liten ort, Bruket, och som visar sig vara den gamla Stockholmspolisen och Leos mentor, Charles Levin.

Det krävs lite av en som läsare i början, för att man ska hänga med de hemlighetsfulla karaktärerna mellan alla hopp i tiden. Hemligheter mellan människor och andra länder, som spänner över tid och följer en för all framtid. Jag förstår att de har ett syfte, och att de kommer att kännas motiverade längre fram, men jag kan stundvis känna att materialet blir lite framtungt. Själv är jag nämligen mest förtjust i nutiden, i beskrivningen av det insomnade Bruket och polisen Tove där, samt Leos förunderligt magnetiska besök hos en av patienterna på sjukhuset S:t Görans.
Jag vet också sedan tidigare att Carlsson tycker om att smyga in referenser och små blinkningar till den som är beläst och smart nog att uppfatta dem. Trots de kursiverade sångslingor som förekommer några gånger är jag övertygad om att jag missar många blinkningar i alla fall. Men så ska det kanske vara också, de ska inte vara för uppenbara. Fast titelblinkningen tar jag åtminstone, senast när man säger titeln högt för sig själv känner hjärnan igen rytmen från en annan stor kriminalroman.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Annonser

6 thoughts on “En referensblinkande Carlsson

      • Precis mot slutet, t ex, när Leo är i lägenheten, står det något i stil med:

        ”Sverige (kursivering). Han tyckte inte om sig själv och var rädd för människor.” Det där sista är ett citat från slutmeningen i Bret Easton Ellis Imperial Bedrooms, som både Christoffer och jag gillade. Finns annat också. Väldigt kul när det funkar på olika nivåer, när ”vanliga” människor som inte går omkring och tänker på Elliscitat kan tänka att det är snyggt skrivet och vi ”andra” kan bli orimligt glada och typ messa författaren och berätta det. 😀

        Jag har ju ganska mycket sånt i mina noveller också, kanske allra mest i Salamandertider. Kanske det roligaste med att skriva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s