Lollo av Linna Johansson XX½

Jag vet inte när det gick upp för mig att jag inte var något särskilt, att mina intressen bara var ett utslag av nyfikenhet och inte vittnade om någon större begåvning. Det var väl något som kröp sej på bara.

Lollo och Lidija har gått ut gymnasiet, Lollo har provat på att studera lite litteraturvetenskap men det var inget för henne. Nu driver de omkring i den fiktiva Stockholmsförorten Aspy utan att riktigt veta vad de vill av livet. Mest vet de vad de inte vill: allt sådant där som andra prackar på en och präntar i en att man bör göra. Nej tack till tråkigt vuxenliv!
Så de driver runt i timtal om dagarna, smålulliga av alkohol. Sitter på en bänk vid Vinterviken och pratar.

Nyktra hade jag och Lidija svårigheter att nå varandra, berusade grep vi tag i varandra lika självklart som de barndomsvänner vi inte var.

Lollo, berättarjaget, vänder sig då och då till läsaren, leder en vidare i berättelsen. Hon är inte helt pålitlig som berättare dock, hon lägger ut krokar hon vill att vi ska fastna på och så påpekar hon glatt att vi minsann fallit i hennes fällor. Det här fungerar på det stora hela bra, däremot tycker jag – och DN:s recensent – att romanens klimax, som det mystiskt antyds om, aldrig riktigt händer. Jag kan möjligen gå med på att inte få veta hela historien om vad som egentligen hände, men när hela romanen trampar runt i samma hjulspår utan större förändring blir jag otålig. Miljön är fint beskriven, Aspy och Tyresö, lillasyster Emmas sovrum, Mimmis badrum. Det är i drivet det brister. Jag vet att jag är en av få de bokbloggare som läst som inte gillade den här romanen, och det är verkligen intressant att märka att det som irriterar mig – den likgiltiga livsledan hos karaktärerna – är det som attraherat andra. Karolina Ramqvists Alltings början all over again. Jag har heller ingen tidigare relation till Johanssons texter, och kan därför gå vidare i livet tämligen oberörd.

Och när de blev äldre, å gud, när deras pojkansikten svärtats ner av ögonbryn […]

I Lollos försvar måste ändå sägas att den lilla gnista som karaktärerna väcker hos mig är i interaktion med varandra. I deras vänskap, där Lollo i 95 % av fallen går och platoniskt trånar efter Lidija – visst är många vänskaper sådana att den ena behöver den andra mer? – finns det en slags girl power. Hela webcam-spåret handlar, vilket Helena också påpekar i Ett eget rum-poddavsnittet, om hur de unga kvinnorna själva väljer att göra det, av nyfikenhet, som ett led i deras utveckling och sexuella/feministiska uppvaknande. Jag gillar också att det i det specifika fallet faktiskt är Lollo och inte Lidija som tar det initiativet for once.
Rec.ex. av Modernista.