I det yttersta av Viktoria Myrén XXXX-
Sensommardagar ute i det yttersta havsbandet. Fyra vänner, och inga bekymmer större än att de kanske har köpt för lite mat för att det ska räcka till middagen den sista dagen. Fast så vaknar tre av dem en morgon och märker att den fjärde, Hannes, är borta. Hans flytväst är kvar, och han skulle aldrig sätta sig i en båt utan den. Men var är han, och varför är han försvunnen?

Viktoria Myrén har redan i tidigare romaner (I en familj finns inga fiender och Iris) visat sig vara en expert på att skildra människor och relationer i kris. Hennes fysiskt sett tunna romaner biter innehållsmässigt sig fast i läsaren, skrapar under ytan och bryr sig inte om det orsakar små skrubbsår. I det yttersta är inte lika fysiskt drabbande som de övriga två, men den dubbeltydiga titeln ger en aning om att det inte kommer att vara bara salta bad och Instagram-vänliga solnedgångar under ö-vistelsen.

Hon tycker att minnet sviker henne allt oftare. Det är som ett hålslag har perforerat alla händelser som är livet, lämnat små, små hål överallt och däremellan tunna bryggor av minnen som brister när hon kliver ut på dem.

Jag kan tycka att en del av kommunikationsbristerna framför allt inom de två paren känns nästan skrattretande bristfällig på sina ställen, och att det inte ens skulle behövas så många hemligheter för att göra I det yttersta till en stark roman. Spänningen, oron, åtrån och irritationen som vibrerar mellan de tre som söker efter Hannes är material nog. Klart är ändå att Viktoria Myrén är ett författarskap att hålla ett vaket öga på!

Ni som har läst boken, vad tyckte ni om det sista kapitlet? Jag blir inte Moriarty-upprörd, men tycker ändå att både boken och läsaren hade kunnat klara sig utan det. Att det hade fungerat utmärkt och varit suggestivt nog ändå. Vad tycker ni?