Färjan av Mats Strandberg XXXX
Baltic Charisma är redo att lägga ut. 1 200 passagerare plus personal har klivit ombord, i buffén dukas skaldjuren fram och stämningen var hög redan i terminalen. Finlandskryssning! Synd bara att något mörkt och ondskefullt också har stigit ombord…

Den första resan ”alla” finländare gör är att ta färjan, eller Sverigebåten som den kallas här, över till Stockholm. Det har jag också gjort, tiotals gånger, allt mer sällan de senaste åren men faktiskt hela två gånger i år – bilden till höger instagrammade jag ungefär samtidigt som omslaget till den här skräckromanen hade blivit offentligt. Visst är de kusligt lika?
Det var en genialisk romanidé Mats Strandberg fick, att förlägga skräck och blod och ondska på ett så speciellt men ändå välbekant ställe som en färja. Vi har sett de långa korridorerna, det minst sagt brokiga klientelet, det mörka havet utanför fönstret. Vi vet alla hur dålig mobiltäckningen blir ombord…

”Jag ska sjunga Paradiso Tropical”, säger hon, och Dans leende blir så telt att det är som rigor mortis på läpparna.

Förutom en fantastisk idé, laborerar Strandberg också med ett rikt persongalleri. Det är passagerare och personal, det är mer eller mindre livströtta personer, det är barn och vuxna. Calle som tidigare jobbat ombord och nu ska fria till sin pojkvän. Kusinerna Albin och Lo, på gränsen mellan barndom och någonting annat, och den senare med det mest irriterande sättet att uttrycka sig jag stött på i svensk litteraturhistoria. Ordningsvakten Pia, som levt på och för färjan i herrans många år. Med flera, med flera. Man får lite bakgrund om dem, förstår förr eller senare var de befinner sig i livet, vad deras sorger och glädjeämnen är. Och ungefär samtidigt början ondskan spridas över båten och Strandberg börjar gå fram som en värre George R.R. Martin och slaktar karaktärerna man precis har lärt känna. Jag är själv ingen större skräckläsare, så jag kan stundvis tycka att det blir lite för mycket blod och splatter och ”klippande käftar”, men det är inget som ska hållas boken till last, det är bara min egen smak. Snarare är jag nästan förvånad över att jag tycker så mycket om boken som jag gör – visste ju att Mats är en enastående författare men just ämnet hade kunnat bli för långt från mina preferenser. Tur att jag hade fel!
Rec.ex. från Norstedts.