Black-Eyed Susans av Julia Heaberlin XXX½
Tessa överlevde en seriemördare när hon var tonåring, kastades ner i en grop tillsammans med mördarens andra offer men reste sig och fick mördaren dömd till dödsstraff. Nu är hon vuxen, och mördarens dödsdom närmar sig, när hon plötsligt hittar black-eyed susans (sommarrudbeckior vet Google), mördarens signum, planterade under sitt sovrumsfönster…

Visst ryser man till när man läser beskrivningen av boken, visst är det obehagligt? Är det någon som vill jävlas med Tessa, har hon vittnat mot en oskyldig man, är mördaren ännu på fri fot och vill skrämma henne? Black-Eyed Susans rör sig på två tidsperspektiv, växlar mellan den tonåriga och den vuxna Tessa, den senare något mer sammanhållen på ytan men fortfarande trasig inuti.

Normal alway tries to cuddle up with me but I tend to push it away.

Tessa påminner om många av de slagna hjältinnor vi kommit att älska i Gillian Flynn och Elizabeth Hands böcker, men hos mig når hon och boken aldrig riktigt fram, de är inte något jag vill trycka mot mitt bröst och bära med mig både kroppsligt och i tanken. Kanske beror det på att jag under största tiden av läsningen ligger till sängs med feber, kanske på att Heaberlin helt enkelt inte är en lika skicklig författare som Flynn och Hand. Det är trots allt väldigt stora skor att fylla. Black-Eyed Susans faller även lite i fällan av en alltför snabb upplösing – KAN inte deckarförfattare och -redaktörer världen över försöka se till det lite bättre världen över, jag tycker att det är den allra vanligaste orsaken till att jag är missnöjd med en bok inom den genren?!
En läsvärd bok, om än något ojämn i tempo. Heaberlins tidigare böcker kommer definitivt att läsas någon gång, men kanske inte med största prioritet.