Little Black Lies av S.J. Bolton (eller – det står faktiskt Sharon Bolton på min bok!)
Falklandsöarna i mitten på 90-talet. En liten pojke försvinner, och Catrin och Callum (måste författare ge sina karaktärer så lika namn?!) dras med i sökandet, likt alla andra på ön. Det är ett litet samhälle after all, och det här är den tredje pojken som försvinner på lika många år. Catrin söker dock bara som pliktskyldigast efter pojken, hon bryr sig inte om honom, inte om någonting numera. Förutom hämnd.

It’s still a dangerous power, though, control over another human life. There came a day when I had an impact on other lives and, years later, the consequenses of that one mistake are eating me away like a cancer.

Det är rätt länge som boken känns mer som en roman än som de otroligt spännande thrillers vi Bolton-läsare är vana vid. Det är dock inte nödvändigtvis en dålig sak, bara förvånande. Visst är pojkarna försvunna, och visst förstår vi att det är något mindre vackert som puttrar under ytan, men exakt vilka sorger och oförrätter som riktigt döljer sig därunder tar det ett tag att få reda på. Falklandsöarna som miljö fungerar också utmärkt för den här sortens berättelse: ett litet samhälle avskärmat från resten av världen av en karg natur och ett vildsint hav. Det lilla samhället tar hand om sina egna och letar mangrant efter pojken samtidigt som misstanken gryr – det kanske var en av våra egna som tog honom…

Det svänger och kränger om intrigen som vore man i en liten båt ute på det stormande havet utanför Falklandsöarna. Men i stället för att bli sjösjuk sätter man sig bättre till rätta i fåtöljen och njuter av den stundvis hisnande färden!