”Lyckliga slut är framför allt en fråga om var man slutar”

Solkattens år av Merete Mazzarella XXXX-
sol1Jag läste Mazzarellas novellsamling November för länge länge sedan och tyckte väldigt mycket om den. Och boken om att vara farmor har jag också läst, men jag tror att jag var lite för ung för den just då. Plus att jag inte alls kunde hålla med henne om att barnbarnen skulle vara mindre nära sin farmor, för mig och min bror var det nämligenprecis tvärtom. Men Mazzarella ja, vi säljer hennes memoarböcker i stadig takt på jobbet (på finska), men det var först efter Marcus lyriska recension jag kom på tanken att Solkattens år var en bok jag måste läsa.

Solkattens år är 240 sidor lång men tog mig orimligt lång tid att läsa. Dels för att den kräver en långsamhet av läsaren – med detta inte sagt att den är svårläst, inte alls! – dels för att jag uppenbarligen har blivit en sävlig normalsnabb läsare i och med min inneboende bokbabbelbebis. Men jag gillar definitivt det jag läser, hur Mazzarella pendlar mellan vitt skilda ämnen, såväl globala som ur den direkta närmiljön (parken i Tölöviken, vassruggen i Ekenäs). Allmänna och rejält personliga. Det dyker upp en del bekanta figurer ur den finlandssvenska ankdammen, och svenska Yles recensent Marit Lindqvist frågar sig hur vissa av personerna i Mazzarellas utvidgade familjekrets ställer sig till att bli omnämnda i boken. Ändå är det alls ingen Norén-nivå på namedroppandet, snarare råkar personerna helt enkelt tangera något som Mazzarella funderat över.

Mest funderar hon över tidens gång. Om solkatten som stadigt viftar i köksfönstret – sävligare under den långa vintern – och om den egna kroppen som oundvikligt blir äldre. Om glädjen över att ha funnit kärlek i dessa år, och över att deras kärlek är möjlig enbart för att hennes man, L, är änkling. Det här funderar jag mycket på medan jag läser, hur det kan kännas att älska någon som kommer att begravas bredvid sin första hustru. Hur de delar vardag och djupa tankar men en förhållandevis kort historia. Det är fint beskrivet, med värme men utan att bli smetigt. Och jag älskar solkatten, det är något bodil malmstenskt över den där den vinkar, som en påminnelse över både en lyckad semesterresa och över det faktum att den kanske kommer att överleva dem båda,sol2 Merete och L.

För övrigt tyckte jag att det finlandssvenska
omslaget (Schildts & Söderströms, formgivare Helena Kajander) var riktigt trevligt och passande – tills jag sedan såg det svenska (Forum, Kerstin Hanson) som ju nog är så snyggt att man dånar. Stilrent!

Finsk mästare i slalomläsning

puhNämen hur många böcker jag slalomläser för tillfället undrar ni? Eh, brace yourselves… Sju stycken! Sju! Det är fan inte rimligt. Må så vara att jag i typ tre av dem bara läst ett kapitel eller så och sedan tillfälligt (?) lagt dem åt sidan, jag kan liksom inte påstå att jag läser dem aktivt, men ändå! Så här kan vi inte ha det. Mathias bloggade nyligen om det ironiska med slalomläsning, att man i sin otålighet och rastlöshet att läsa så mycket som möjligt snarare läser mindre än man skulle göra om man höll sig till en eller max två böcker. Jag läste, skrattade igenkännande och kommenterade inlägget – men tog uppenbarligen inte riktigt lärdom av det…

Barclay gör en Unger

Broken Promise av Linwood Barclay XXX+
IMG_0909Ähum ähum, det är nästan ett halvår sedan jag läste den här boken och jag är inte annars heller speciellt bra på att minnas intriger så långt bak i tiden. Med lättsmälta thrillers inträder glömskan än fortare. Men, jag vill ju heller aldrig spoila något i handlingen för er, så något ska jag väl kunna skriva ändå, hehe.

Här har vi en återvändande småstadsbo, David, som fick sparken i storstaden och var tvungen att återvända till sin barndoms trakter i Promise Falls. Faktum är att han återvänder inte bara dit utan rentav till sitt barndomshem, något han grämer sig över. En dag ber hans mamma honom att titta till hans något instabila kusin Marla, som efter ett missfall inte riktigt varit sig själv. Väl hos Marla hittar David inte bara henne utan en liten baby – en baby vars föräldrar det efter ett litet tag visar sig ha blivit mördade…
Se där, inga dåliga thrillerpremisser va? Barclay gör dessutom en Lisa Unger och låter både trakten och personer som bor där vara bekanta från tidigare böcker – tydligen är det även något han kommer att fortsätta med då den kommande thrillern, Far From True, i princip är någon slags lös fortsättning på denna. Jag älskar dubbeltydigheten i Broken Promise-titeln, och jag har alls inget emot att fortsätta hänga i Promise Falls. Lite väl mycket förblev dock ouppklarat i den här boken, något man kanske inte räknar med när man läst nästan 500 sidor. Men som tur är det inte alls långt tills Far From True släpps, jag ska skriva lite mer om den stundande blomstrande thrillervåren alldeles strax, stay tuned!

Att vilja vara någon annan

The Art of Being Normal av Lisa Williamson XXX+
IMG_2392Davids högsta önskan är att få vara en flicka. Han har köpt några kläder i smyg, och han för noggrant bok över hur hans svikande tonårspojkkropp bara växer och växer. I Davids skola börjar sedan Leo, som är undvikande både mot sina nya klasskamrater som mot läsaren, man undrar vad det är han har flytt från.

Det är väldigt bra att det har kommit en ungdomsroman där en transsexuell person får breda ut sig i huvudrollen med allt vad det innebär av att vara obekväm i fel kropp, att veta att ens föräldrar insett att man är annorlunda men inte hur annorlunda, att köpa kläder man inte vågar bära annat än i hemlighet. Min bild av boken är ändå att det blir lite för mycket fluff och allting löser sig-stämning, jag är såklart glad å Davids vägnar att han har två bästa vänner han kan dela allting med, men hur sannolikt är det egentligen att man som 14-årig transsexuell skulle berätta för sina vänner att man mäter storleken på sin penis och skriver upp det i ett häfte?
En viktig bok således att den förhoppningsvis öppnar upp för många fler.

Nytt i hyllan

Jaha så jag hinner/orkar inte läsa lika snabbt och mycket som ”vanligt”, vad är väl då lösningen om inte att köpa lite nytt? *bokmalslogik* De fysiska böckerna i övre raden är mina köp från Kinokuniya i Dubai, Anne Tyler är en författare som Bia Sigge och Helena D alltid då och då hyllar unisont, men som jag hittills aldrig läst.
All the Birds in the Sky med det snygga omslaget hörde jag Michael i den ytterst pålitliga bokpodcasten Books on the Nightstand prata lyriskt om medan jag var på resa, döm om min förvåning och glädje när jag återvände till jobbet och upptäckte att boken utkommit direkt i pocket. Den fick raskt följa med mig hem, liksom en ny deckare och Alakoskis senaste som jag ännu inte läst. The Mobile Library är för övrigt också ett BOTNS-tips. På Kindlur har saltängs-Ruth och en sprillans ny roman av Sarah Pinborough, 13 minutes, flyttat in, mycket pepp på den senare! YA + psykologisk thriller + teenage female friendships + vackert språk vet Goodreads berätta, och jag dreglar så att jag nästan får torka av skärmen.

Så nu vet ni vilka böcker jag klappar på och förhoppningsvis även läser härhemma!

(Fiktiva) mordgåtor i Esbo är alltid trevligt

Surunpotku av Leena Lehtolainen XXX½
splehtPå barntoaletten i Hagalunds kyrka (!) hittas ett manslik dränkt i blod – sitt eget och djurblod ska det visa sig. Kommissarie Maria Kallio kallas naturligtvis in, flankerad av sina sen gammalt bekanta medhjälpare Puupponen och Koivu. Liket visar sig vara släkt med en av kyrkans anställda, men vem har haft orsak – och möjlighet – att mörda honom så brutalt?

Leena Lehtolainen är bra på “fluffet” vid sidan om mordgåtan, det är nästan så att jag skulle vilja läsa lite mer om Maria Kallios privatliv, nu är hon mest hemma och vänder och äter soppa som hennes man Antti har tillrett. För stackars Koivu går det sämre då hans dotter är allvarligt sjuk. Mycket kretsar också kring nedskärningarna inom poliskåren; hur man befarar att man inte har råd med noggranna undersökningar och hur Kallio och hennes team har jobb bara fram till sommaren, sedan är deras framtid oviss då deras lilla specialenhet läggs ner.

Jag kan tycka att själva mordmysteriet dras ut på lite för mycket, det blir väldigt många vändor till det där himla casinot till exempel. Däremot är ju min allra största behållning med Lehtolainens Kallio-serie själva Esbo-miljön, så jag njuter där de kör omkring i Hagalund med omnejd. Att återkomma till den här långa serien är alltid trevligt!
Rec.ex. från Tammi.