Ser ni inte att jag sörjer?

Tack och förlåt av Fanny Agazzi XXXX-
tackoförlåtIbland dör ens bästa vän plötsligt, fast han är under 30 och synbart helt frisk. Hur kan det vara så? Och hur kan livet bara gå vidare och alla vara så lyckade/lyckliga trots att världen nu saknar en fantastisk person? Plus att man själv bara blöder och blöder så att hemoglobinet sjunker och det är svårt att bli gravid om man bara har mens hela tiden.


Jag hade hört gott om den här boken, och kände till temat att bästa vännen dör. Att Tack och förlåt sedan också kom att handla väldigt mycket om barnlöshet kom därför som en förvåning. Tematiskt blir det aningen förvirrande när vissa delar av boken handlar enbart om det ena, för att sedan med en snabb övergång plötsligt fokusera på det andra. Samtidigt vävs de båda sorgerna naturligtvis in i berättarjagets smärta och svärta, alla dessa känslor och tårar att ta ställning till samtidigt som man måste fortsätta gå till jobbet, träffa sina vänner, vara tillsammans med den man älskar.

aga

Det är mycket sorg, trötthet och förvirrade känslor i den här romanen, förmedlat genom tydligt tecknade ansiktsuttryck och virvlande tankar. Ändå känns den inte genommörk – kanske för att jagpersonen är en version av författaren själv och man som läsare tänker att hon på sätt eller annat sättnog kom ut på andra sidan ändå. Vissa rutor och scener känns verkligen mitt i prick: att egentligen redan veta vad som är felet men ändå vilja ha en läkares diagnos och inte bara internets. Rutan ovan, där Fanny har ett av sina evinnerliga samtal med hälsovården och ser/tror sig se att ”alla andra” är så lyckliga med sina gravidmagar eller barnvagnar. Du-dunk slår mitt hjärta då, mitt och bebisens i magen. Nu är jag där, på andra sidan gatan, men det har inte alltid varit så.

Elfte augusti, baby!

Ni som följer Bokbabbel på Facebook eller Instagram har redan sett mig ooh:a och aah:a tres1över den fantastiska nyheten som slog ner som en glad bomb mitt i Kinderäggskoman: Tana French släpper en ny thriller i augusti!! Tana French har vid sidan av Gillian Flynn seglat upp som min favoritförfattare både inom thrillergenren och överlag, och framför allt hennes två senaste böcker, Broken Harbour och The Secret Place, var alldeles fenomenala och något mycket mer än ”bara” thrillers. Stämningen ur BH, vänskaperna och vuxenblivandet i TSP, de har stannat med mig långt efter att jag läst ut böckerna.

Och nu kommer alltså The Trespasser, än vet vi inte mycket om den och även omslaget är tillfälligt. På klassiskt French-manér är bifiguren från en tidigare bok nu huvudperson, här Antoinette Conway, känd från The Secret Place. Tydligen ska dock även Stephen Moran vara med en tredje gång, men det är jag okej med, jag gillade honom.
Och jo, just i augusti kommer jag troligtvis att hänga mer med mitt nyfödda barn och mindre med en tegelstensthriller. Men det hindrar mig inte från att peppa i alla fall, samt återigen konstatera att 2016 är ett mycket gott år för thrillers!

Påsklördagsläsning

  
Än så länge faktiskt ingen påskekrim, ej heller någon gul bok, men annars går det bra med påskläsningen, tackar som frågar! Jag befinner mig på en av mina allra bästa läsplatser – framför brasan ute på sommarstugan – och även om jag naturligtvis inte kommer att hinna läsa alla böcker utan mest släpade med dem för att ha valmöjligheter, något Mr Bokbabbel inte riktigt verkade förstå, så är så väl den översta som den understa på god väg att bli utlästa. Jag var på förhand lite rädd för att de tre olika versionerna av vad som ”hände sedan” i The Versions of Us (tänk Sliding Doors eller The Post-Birthday World) skulle vara kluriga att hänga med i, men det har fungerat rätt smärtfritt och jag gillar boken så här långt!

Vad läser ni ute i landet (länderna)? Påskekrim, tegelstensfantasy, gastkramande skräck eller Novellixer på löpande band?

Läsenkät från Litterarum

Julia har på vår kollektiva bokblogg Litterarum – ni läser väl den? – knåpat ihop en liten läsenkät. Det vet ni ju sedan gammalt att jag inte är sen att hoppa på sådana!

1. Bästa boken du läst hittills i år?
De som hittills har gjort störst intryck på sätt eller annat är The Darkest Secret (Marwood), Solkattens år (Mazzarella) och Det här är hjärtat (Malmsten). De tre M:en tydligen!
2. Och sämsta?
Avslutade precis Viral av Helen Fitzgerald, och – förlåt Helena! – men jag förstod inte alls charmen med den. Visst, den börjar rappt och spännande men sedan urartar den till ett evinnerligt gnällande + flängande mellan olika flygfält. Fast sämre rent litterärt var nog Hannah & Amandas gestaltningslösa romandebut.
3. Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa?
Många, jag är ju något av en bokhamster, se fråga sju… 13 minutes av Sarah Pinborough comes to mind, liksom böcker som bott längre i hyllan: The Interestings (Wolitzer), böcker av Nina LaCour och Paula Treick DeBoard, The Wise Man’s Fear (Rothfuss) och GoT-femman. Med mera, med mera.
4. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Det är en bra fråga, speciellt i ljuset av Mathias inlägg om män som läser/inte läser kvinnliga författare. Min lässtatistik de senaste åren har stadigt visat att jag läser fler böcker skrivna av kvinnor, och jag antar att min bokhylla speglar det. Samtidigt är min bokhylla för det första inte ens min utan vår, och för det andra en salig mix av böcker köpta både nyligen och för ”väldigt” länge sedan, så det kan hända att representationen inte alls är lika glasklar. Det vore intressant men ett sisyfosprojekt att räkna…
5. Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls?
Det finns nog en hel del deckare i min bokhylla, men så läser jag ju också mycket sådana. Rent fysiskt syns inte faktaböckerna eftersom de bor i de nedre hyllorna bakom skåpdörrar, men det blir ju samtidigt rätt symboliskt för min läsning: läser försvinnande få faktaböcker.
6. Ärligt nu – finns det någon bok du inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?
Jag ljuger inte om böcker jag inte har läst, men visst kan det finnas böcker jag inte direkt skyltar med att är hål i min allmänbildning. En av dem är Pride and Prejudice faktiskt, ähum-hum.
7. Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera?
Det finns nog få känslor som trumfar dem när man hittar en bok som verkar bra i bokhandeln och andlöst bär iväg med den till kassan. Eller när man får klippa upp de där hårda plastbanden som omsluter ett Adlibris-paket eller en del av de kartonger recensionsexemplar kommer i. Det är härligt att hamstra böcker som vet att jag kommer att få läsa i egen takt, rekommendera och låna åt Mr Bokbabbel eller vänner och kanske rentav vika hundöron i om jag är på det humöret. Samtidigt är jag en tacksam och trogen kund på biblioteket, och förra året var majoriteten av böckerna jag läste därifrån. Biblioteket räddar min ekonomi och våra redan nu översvämmande bokhyllor, och även om jag numera enbart lånar böcker jag läst om någonstans (i motsats till att planlöst plocka upp böcker från hyllorna vill säga), ger bibliotekets gratisböcker mig chansen att prova genrer eller författarskap jag kanske inte annars skulle ha vågat mig på.
Ägnar mig sällan åt bokbyten, men det brukar vara väldigt mysigt när bokbloggarmaffian väl gör det!

Plåster på såren

   

Jag säger inte att det här på n-å-g-o-t sätt motsvarar eller kompenserar helgens p.g.a. skrällförkylning sorgligt nog avbokade Göteborgsresa och alla bra-iga människor jag skulle ha träffat. Men paketet anlände vid precis rätt tidpunkt i alla fall, annat kan man inte säga.

Också lite lustigt – men inte alls förvånande – att en av människorna jag skulle ha träffat tröstade sig på exakt samma sätt.


Ingen bokbloggare kom till skada under tiden saxen förvarades i sängen.

Dålig dag men med bra nyhet

Ikväll eller imorgon var det tänkt att ni skulle ha fått ta del av ett euforiskt inlägg om Bea Uusmas besök i Helsingfors. Jag hade sett fram emot att lyssna på henne i flera månader, men (a)tji fick jag när världens slemhosta och snuva satte stopp för de planerna. Gissa om jag var, ÄR, besviken! Vi är ändå rätt svältfödda på fabulösa författarbesök på den här sidan av pölen. Evenemanget livestreamades dock av svenska Yle, och det kommer även att kunna ses på Arenan från och med måndag, som en liten kompenserande födelsedagspresent åt mig.bolton

En liten ljusglimt i det näsduksstinna mörkret dock: via Dark Places FB-sida nåddes jag av nyheten att allas vår S.J. Bolton släpper en ny bok redan i juni. Daisy in Chains heter den (snygg titel!) och handlar om kvinnor som faller för fångar. Hello megapepp! Först Bolton och sedan Unger: jag vet hur jag kommer att tillbringa mina dagar i juni!

Genom ett tyst Alaska

The Quality of Silence av Rosamund Lupton XXX½
qualityRosamund Lupton goes thriller i Alaska, ni fattar ju att jag med min iskalla litterära platser-vurm ivrigt hoppade på den här boken? Att historien berättas dels av mamman Yasmin, dels av hennes döva 10-åriga dotter Ruby, gör det än intressantare. De har precis landat i Alaska där mannen/pappan är på ett längre jobbuppdrag. Men han möter dem inte på flygplatsen, och de får veta att det har skett en hemsk olycka i den lilla byn där han jobbade. Yasmin vägrar dock tro att hennes man, Matt, har dött och försöker på alla sätt ta sig och Ruby ut till byn där han jobbade. Ut i vildmarken och kylan och det kompakta mörkret…

It’s like there’s two worlds, the typed one, (like emails and Facebook and Twitter and blogging) and then the ‘real’ one. So there are two me’s. And I’d like the real world to be the typed one because that’s where I can properly be me.

Jag är mycket förtjust i Rubys passager, de små glimtarna in i hennes tysta värld. En värld där man har armband som vibrerar vid höga ljud, och där man inte kan kommunicera om man har tjocka vantar på sig eller den man vill prata med måste hålla blicken på vägen. Förhållandet mellan mor (den något överbeskyddande) och dotter är också fint, men inte friktionsfritt. Även mammas sakta växande förståelse för sin dotter är väl skildrad, och deras utsatta maktlöshet på de mörka isiga vägarna.
Det är kanske förvånande att en bok som utspelar sig på Alaskas så gott som oändliga vidder kan kännas så klaustrofobisk som den gör, naturligtvis förstärkt av den lilla lastbilshytten som är deras enda skydd mot den förlamande kylan utanför.

Sky, land and snow had fused together into one alien infinite totality. She thought that this was what grief looked like; this was her mind when her mother had died; the endless bleak aloneness of it.

Med detta inte sagt att inte The Quality of Silence har sina svagheter: ska man få flera hundra sidor i en lastbilshytt att fungera måste det hela tiden vara välskrivet och motiverat. Sedan finns det också en del premisser som är minst sagt absurda och icke-trovärdiga, och jag läser egentligen boken mer som en roman om kärlek och utsatthet i Alaskamiljö, än som någon slags tekniskt vacklande thriller.