The Quality of Silence av Rosamund Lupton XXX½
Rosamund Lupton goes thriller i Alaska, ni fattar ju att jag med min iskalla litterära platser-vurm ivrigt hoppade på den här boken? Att historien berättas dels av mamman Yasmin, dels av hennes döva 10-åriga dotter Ruby, gör det än intressantare. De har precis landat i Alaska där mannen/pappan är på ett längre jobbuppdrag. Men han möter dem inte på flygplatsen, och de får veta att det har skett en hemsk olycka i den lilla byn där han jobbade. Yasmin vägrar dock tro att hennes man, Matt, har dött och försöker på alla sätt ta sig och Ruby ut till byn där han jobbade. Ut i vildmarken och kylan och det kompakta mörkret…

It’s like there’s two worlds, the typed one, (like emails and Facebook and Twitter and blogging) and then the ‘real’ one. So there are two me’s. And I’d like the real world to be the typed one because that’s where I can properly be me.

Jag är mycket förtjust i Rubys passager, de små glimtarna in i hennes tysta värld. En värld där man har armband som vibrerar vid höga ljud, och där man inte kan kommunicera om man har tjocka vantar på sig eller den man vill prata med måste hålla blicken på vägen. Förhållandet mellan mor (den något överbeskyddande) och dotter är också fint, men inte friktionsfritt. Även mammas sakta växande förståelse för sin dotter är väl skildrad, och deras utsatta maktlöshet på de mörka isiga vägarna.
Det är kanske förvånande att en bok som utspelar sig på Alaskas så gott som oändliga vidder kan kännas så klaustrofobisk som den gör, naturligtvis förstärkt av den lilla lastbilshytten som är deras enda skydd mot den förlamande kylan utanför.

Sky, land and snow had fused together into one alien infinite totality. She thought that this was what grief looked like; this was her mind when her mother had died; the endless bleak aloneness of it.

Med detta inte sagt att inte The Quality of Silence har sina svagheter: ska man få flera hundra sidor i en lastbilshytt att fungera måste det hela tiden vara välskrivet och motiverat. Sedan finns det också en del premisser som är minst sagt absurda och icke-trovärdiga, och jag läser egentligen boken mer som en roman om kärlek och utsatthet i Alaskamiljö, än som någon slags tekniskt vacklande thriller.