Farväl, Jenny Diski

Och så kommer den, dagen, när jag läser att Jenny Diski har dött. Väntat förvisso, att hondiski var döende i cancer var vida känt, liksom att läget försämrats. Ändå: stinget av smärta när det är slutgiltigt och oåterkalleligt. Vi skriver inte ens maj ännu, ändå dukar våra idoler undan detta år, en för en. Liemannen står där i skuggorna med sin vassa egg gjord av cancerceller.
Den här nyheten är den som hittills gjort mig mest sorgsen, dock tätt följd av Bodil Malmstens död. De bär många likheter, Diski och Malmsten, där de levde tämligen isolerade från sin omvärld som de ändå förmådde beskriva så precist.

Jag kommer hem genom ett ösregn – ska våren aldrig komma i år? – hänger paraply och kappa på tork i badrummet och stryker sedan med fingrarna längs Diski-delen i bokhyllan. De böckerna står lite felaktigt bland skönlitteraturen, men jag har aldrig haft hjärta att stänga in dem bakom dörrar bland de mindre lästa faktaböckerna. Jag inser att jag faktiskt inte äger Skating to Antarctica, som jag läst och älskat. Vill läsa om, nyupptäcka på IMG_6168originalspråk, vila i Diskis briljanta formuleringar, fascineras av miljöerna. Diskis reseskildringar är något utöver det vanliga, då hon ”kombinerar yttre och inre resor”, som det står i GP. Jag går uppför trappan, placerar mig i soffan och lägger till boken i kundkorgen i nätbokhandeln. I korgen ligger redan Diskis
pinfärska In Gratitude, hennes cancerdagbok. Så sorgligt att det blev en sådan, så bra att jag ännu har olästa ord kvar av henne.

Johanna Ö är också ledsen i dag, liksom Helena D. Jenny Diski var en storfavorit bland bokbloggarna. Regnet faller för henne ikväll.

Biblioteksenkät

Snabbenkät en regnig tisdagskväll? Ja tack! Jag är ju som bekant en flitig biblioteksanvändare, så den här nischade enkäten från Johanna L på Bokhora passar mig bra.

Antal biblioteksböcker hemma (eller på Paddan) just nu: Tolv. Bara vuxenböcker just nu, men allt från chick lit (!) till faktaböcker.
Varav utlästa: Två. Jag brukar annars vara snabb som blixten på att snällt lämna tillbaka böckerna så fort jag har läst dem, men det här var två böcker jag vill kunna recensera grundligt med boken till hands.
Reservationer: Fjorton. Ähum.
Och av dem längtar jag mest efter: Beror på lässtämningen just då, men Utmarker (Arne Dahl) och Hej hej vardag av tecknaren och bloggaren Louise Winblad i alla fall!
Senaste inköpsförslaget: Det minns jag inte, det var ett tag sedan jag gjorde ett sådant eftersom de senaste böckerna jag varit ute efter, t.ex. ovan nämnda Hej hej vardag och bokbloggaren Anna Winbergs debutroman, redan varit på väg att köpas in när jag kollat läget. Fint så.
Senast utlästa biblobok: Kudottujen kujien kaupunki av Emmi Itäranta. Recension på kommande vad det lider!
Läser just nu: Två o-biblioteksböcker för ovanlighetens skull, om man inte räknar Gudrun Abascals födslobibel som jag lånade hem för ett bra tag sedan, läste cirka fem sidor i tills jag kom till en tecknad bild av en livmoder och en jä-hääättestor (läs: normal) baby som skulle ut ur den på något sätt och sedan inte läste vidare. Ännu. Heh. Aj nej, jag är ju på slutrakan av Ebba von Sydows gravidbok, den är ett bibliotekslån!

Orsak att köpa böcker, del 372: Världsboksdagen

Lycka är att komma till jobbet och bli alldeles lyrisk och pepp över alla fina nyheter som anlänt!

Ungefär som ovan gick det alltså till i fredags (och alla andra dagar). Till min glädje kom jag senare på att det ju faktiskt var Världsboksdagen dagen därpå (23.4), så med det i åtanke är all sorts bokshopping mer än okej! Lite dåligt med tanke på att jag snarare försökt rensa lite i mina bokhyllor, men ja, Världsboksdagen och Shakespeares 400 års-födelsedag alltså! Sådana krafter går inte att motstå.

Sedan var ju dedikationen i boken jag köpte och började läsa samma kväll inte fy skam den heller. […] thanks to those who work daily to put words in the hands of those who crave them […]. Fin!

13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13minVi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The Language of Dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!

Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…

Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The Language of Dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

You had me at ”magisk biblioteksdystopi för boknördar”

Häromdagen gick jag igenom nyhetslistan över kommande pocketar på jobbet, reagerade väl på Rachel Caines Ink and Bone främst för att S.J. Boltons kommande thriller har samma titel. Tror inkandbone1inte där ännu stod att den tillhör The Great Library-trilogin..? Jag kollade hur som helst upp boken på Goodreads, och möttes av en flod av femstjärniga recensioner, utropstecken och nördiga bok-gifs – alltid ett bra tecken! Intrigen är tydligen att det i varje stad finns en Great Library som kontrollerar vad folk får och inte får veta, men att det är strängt förbjudet att äga egna böcker (the horror!). Och så en hjälte som blir antagen till någon slags biblioteksutbildning men upptäcker att allt inte är vad det ser ut att vara…

Ni fattar kanske? Dystopi, young adult, BÖCKER, äventyr, en uppstudsig hjäte, magi, steampunk, Fahrenheit 451 möter Harry Potter? Vid det här laget såg jag ut ungefär så här:

excited2… och nu väntar jag extremt otåligt på att boken ska anlända till butiken så att jag kan haffa ett eget exemplar för att ta hem och klappa på, läsa och hundöronmärka nördiga citat. Livrädd för att att bli besviken också såklart, men alltså förutsättningarna..! Aaaah!

I juli kommer tvåan, Paper and Fire. Visst har vi läst ettan tills dess, Frida?

Kanske jag blir mer inspirerad om jag får riva ut sidor och spara?

Home stories. Personlig inredning och inspirerande idéer av Ida Magntorn XXX½
hs1Med bas i sitt eget hem, och uppdelat i ”kapitel” som utgörs av dagens rytm (”Morgontimmar”, ”Frukost”, ”Köket är hemmets hjärta” etc.) delar Ida Magntorn med sig av konkreta tips och idéer om hur man inreder och sätter en personlig (?) prägel på sitt hem. Här och där finns det även insprängt bilder från andra (sorters) hem, oftast när Magntorn vill poängtera och illustrera något särskilt.

Bilderna är vackra och harmoniska, pappret är matt och känns lite lyxigt. Det är en trevlig bok att läsa och/eller bläddra i, och känner man att man saknar den sista touchen i sitt eget hem kan Magntorns tips om moodboards samt hur stilleben kräver  att prylarna har olika höjd förvisso vara matnyttiga. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra i vilken grad stil och inredning kan läras ut, och hur mycket som bara är… ja, talang eller hs2något liknande? Jag tror definitivt att man kan utveckla sitt estetiska öga genom att plöja inredningstidningar och därmed inse att just krukväxten elefantöra är det som kommer att höja String-hyllan från ordinär till extraordinär på Instagram. Men jag tror att det krävs en mängd alltså, ett kontinuerligt läsande, bläddrande, scrollande, inte bara en magisk bok som säger åt dig hur du ”ska” göra.

Med detta inte sagt att jag inte njöt av att läsa Magntorns bok, för det gjorde jag. Hade gärna rivit ut en vacker bild eller två om jag hade kunnat. Idéer och inspiration får man säkert, om man är ett fan av Magntorns förhållandevis neutrala stil (vitt, krukväxter, böcker, loppisfynd, udda kaffekoppar, det gamla vanliga). Jag vet dock inte hur bestående intryck boken sist och slutligen gör på mig, speciellt som jag inte kan riva ut sidor så som jag kan göra med inredningstidningar. Det är inte nödvändigtvis Magntorns fel, kanske är det snarare fenomenet inredningsböcker som är lite kryptiskt?

Två liv, tre versioner

The Versions of Us av Laura Barnett XXXX+
IMG_3073Året är 1958. Evas cykel får punktering där hon är på väg till sin föreläsning, och främlingen Jim stannar för att hjälpa henne. Där och då utvecklas historien sedan i tre riktningar – kanske blir de tillsammans, kanske går de skilda vägar. Karriärer, barn, förhållanden, livsöden, alla är de olika och i viss mån ändå lika, beroende på vilken av versionerna man läser just då.

[…] we are alone when we enter the world, and alone when we leave it. But marriage – a good marriage, at any rate – obscures that basic truth.

Jag var rädd att det skulle bli förvirrande med tre olika spår, det fungerade bra med två i Lionel Shrivers f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a roman The Post-Birthday World (dags för omläsning snart känner jag!), men i den boken var det också frågan om ett mer konkret val huvudpersonen hade gjort. I Barnetts roman känns det som att de olika versionerna rullar på lite mer självständigt, även om Eva och Jim såklart fattar en hel del medvetna beslut också, inte bara dras med av Ödet. Men det gick alltså finfint att hänga med i de olika spåren, jag är förvisso glad att jag läste romanen som fysisk bok för att lättare kunna bläddra tillbaka de gånger jag ville försäkra mig om att jag hängde med, men på det stora hela fungerade det smärtfritt. The Versions of Us är också en bok man läser förvånansvärt snabbt, jag sögs i alla fall rejält in i boken direkt och ville tillbringa så mycket tid som möjligt med karaktärerna.

The anger will come, Eva knows – she is alread dimly aware of it, but from a distance, as if viewed from the wrong end of a telescope. For now, there is only this deadening sense of calm.

Språket är väldigt fint, aldrig utsvävande men väldigt ofta träffsäkert och på så vis vackert. Jag gillar också att inget spår nödvändigtvis känns som det rätta eller ett bättre alternativ än de andra, och att vissa saker (dödsfall) inte går att påverka vilka val man än gjort i livet. Vi får följa Eva och Jim i olika konstellationer fram till nutid, vilket också ger fina nedslag i vår närhistoria, utan att författaren för den delen med våld försöker klämma in för många tidstypiska referenser (ja, Louise Boije af Gennäs, jag tittar på dig!). Någon skrev i sin recension på Goodreads att hen inte gillade karaktärerna, det gör däremot jag. De är inte perfekta, men de lever sina rätt så vanliga liv med alla dess krumbukter så gott de kan.

Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här romanen, och det känns som om jag inte ens själv ordentligt kan motivera varför. Plocka upp den bara, okej?

The man she might, so easily, have missed: cycling past, not stopping, carrying with him a whole life, a life that might never have been hers to share.