Alla dessa fragment, intrycksspillror, som jag måste göra helhet av, innan de bleknar bort.

Som citatet ovan, så känns det att skriva en bloggrecension ibland kan jag känna, ikläda de där intrycken först i ord och sedan ännu få dem nerhamrade på papper på skärmen och internet.
Jag läser slutligen Priset på vatten i Finistère (2001) någon månad efter att Bodil Malmsten har gått bort, jag har läst alla hennes loggböcker men den här som handlar om hennes första tid i Frankrike hade kryptiskt förblivit oläst. Jag har såklart läst döda författare tidigare – jag är trots allt litteraturvetare! – men sällan (aldrig?) så tätt inpå dödsfallet, sällan någon jag läst och tyckt om medan hen ännu var vid liv.
Malmsten skriver om sin nya trädgård där vid ”jordens slut i Europa”, hon kämpar men får den att prunka. Hon kämpar med sitt skrivande också, trots ivrigt påhejad av sin nya vän madame C har hon svårt att sätta sitt paradis på pränt. Vad skönt att hon lyckades till slut. Jag skrev mer om boken inne på Litterarum för ett par veckor sedan.

* * *

Jag lånar hem Det här är hjärtat (2015) också, när jag cyberhänger i biblioteksdatabasen, diktsamlingen om sorg som blev Malmstens sista verk. Inser snabbt att det var ur den här boken de flesta citatbilderna dök upp när hon dog i februari, och visst är de effektiva, raderna: Kärlek är att jag vill/att du finns. Det finns många sådana rader som går rakt in i synnerven och hjärtat även på en ovan poesiläsare som jag själv. Jag behöver att du finns är en sådan, den smärtar när jag läser och även om det är fint när böcker väcker sådana känslor i en undrar jag i stunden om inte graviditetet och feber gör mig lite för skör för sådan här typs läsning.
Malmsten skriver om sorg och saknad efter någon på ett sätt som de flesta av oss säkert kan känna igen sig i. Och beroende på ens egen livshistoria finns det strofer man kanske kan ta till sig av andra orsaker, andra sorger.

Ärrvävnad
kan inte bildas så länge såret blöder