Home stories. Personlig inredning och inspirerande idéer av Ida Magntorn XXX½
Med bas i sitt eget hem, och uppdelat i ”kapitel” som utgörs av dagens rytm (”Morgontimmar”, ”Frukost”, ”Köket är hemmets hjärta” etc.) delar Ida Magntorn med sig av konkreta tips och idéer om hur man inreder och sätter en personlig (?) prägel på sitt hem. Här och där finns det även insprängt bilder från andra (sorters) hem, oftast när Magntorn vill poängtera och illustrera något särskilt.

Bilderna är vackra och harmoniska, pappret är matt och känns lite lyxigt. Det är en trevlig bok att läsa och/eller bläddra i, och känner man att man saknar den sista touchen i sitt eget hem kan Magntorns tips om moodboards samt hur stilleben kräver  att prylarna har olika höjd förvisso vara matnyttiga. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra i vilken grad stil och inredning kan läras ut, och hur mycket som bara är… ja, talang eller något liknande? Jag tror definitivt att man kan utveckla sitt estetiska öga genom att plöja inredningstidningar och därmed inse att just krukväxten elefantöra är det som kommer att höja String-hyllan från ordinär till extraordinär på Instagram. Men jag tror att det krävs en mängd alltså, ett kontinuerligt läsande, bläddrande, scrollande, inte bara en magisk bok som säger åt dig hur du ”ska” göra.

Med detta inte sagt att jag inte njöt av att läsa Magntorns bok, för det gjorde jag. Hade gärna rivit ut en vacker bild eller två om jag hade kunnat. Idéer och inspiration får man säkert, om man är ett fan av Magntorns förhållandevis neutrala stil (vitt, krukväxter, böcker, loppisfynd, udda kaffekoppar, det gamla vanliga). Jag vet dock inte hur bestående intryck boken sist och slutligen gör på mig, speciellt som jag inte kan riva ut sidor så som jag kan göra med inredningstidningar. Det är inte nödvändigtvis Magntorns fel, kanske är det snarare fenomenet inredningsböcker som är lite kryptiskt?