Och så kommer den, dagen, när jag läser att Jenny Diski har dött. Väntat förvisso, att hon var döende i cancer var vida känt, liksom att läget försämrats. Ändå: stinget av smärta när det är slutgiltigt och oåterkalleligt. Vi skriver inte ens maj ännu, ändå dukar våra idoler undan detta år, en för en. Liemannen står där i skuggorna med sin vassa egg gjord av cancerceller.
Den här nyheten är den som hittills gjort mig mest sorgsen, dock tätt följd av Bodil Malmstens död. De bär många likheter, Diski och Malmsten, där de levde tämligen isolerade från sin omvärld som de ändå förmådde beskriva så precist.

Jag kommer hem genom ett ösregn – ska våren aldrig komma i år? – hänger paraply och kappa på tork i badrummet och stryker sedan med fingrarna längs Diski-delen i bokhyllan. De böckerna står lite felaktigt bland skönlitteraturen, men jag har aldrig haft hjärta att stänga in dem bakom dörrar bland de mindre lästa faktaböckerna. Jag inser att jag faktiskt inte äger Skating to Antarctica, som jag läst och älskat. Vill läsa om, nyupptäcka på originalspråk, vila i Diskis briljanta formuleringar, fascineras av miljöerna. Diskis reseskildringar är något utöver det vanliga, då hon ”kombinerar yttre och inre resor”, som det står i GP. Jag går uppför trappan, placerar mig i soffan och lägger till boken i kundkorgen i nätbokhandeln. I korgen ligger redan Diskis
pinfärska In Gratitude, hennes cancerdagbok. Så sorgligt att det blev en sådan, så bra att jag ännu har olästa ord kvar av henne.

Johanna Ö är också ledsen i dag, liksom Helena D. Jenny Diski var en storfavorit bland bokbloggarna. Regnet faller för henne ikväll.