Solitude är inte loneliness

Själv. Kraften i egentid av Linus Jonkman XX½
IMG_3379Jag tyckte Jonkmans Introvert-bok var rätt intressant och har sålt massor av den på jobbet, och blev därför glatt överraskad när hans nya bok Själv. Kraften i egentid skymtade förbi på Linda Skugges Constant reader-tumblr. Ironiskt nog får jag eksem av ordet själv i bemärkelsen ”vara själv”, ”bo själv”, även om jag definitivt ser poängen med att skilja på det som på engelska benämns som loneliness versus solitude. Jonkman predikar vikten av att dra sig undan för att få tid för återhämtning och reflektion, och att i det lilla få stora idéer. Många gånger återkommer han till att man inte automatiskt ska plocka upp smarttelefonen i bussen eller i apotekskön, utan i stället stirra ut i tomheten och låta tankarna få spelrum.

Vår metafor är stegen, eller trappan. Vi är livrädda för platån. Vi har svårt att acceptera känslan av att vara ”nöjd”. Precis alla förväntas vara på väg till nästa nivå […].

Det blir dock lite oklart för mig exakt hur denna fantastiska självsamhet ska uppnås – Jonkman likställer inte introverta med folk som automatiskt är duktiga på självsamhet, men samtidigt känns det ganska uppenbart att extraverta (som det tydligen bör kallas numera) knappast känner samma sug och motivation att sitta ensamma hemma och stirra ut i luften.

Problemet med introversion är att vi i dag inte är lojala mot vår egen personlighet. När vi känner en brännande intuitiv längtan efter att vara själva intalar vi oss istället att ”äh, bara jag fått några starka drinkar så kommer den där festen säkert att bli kul ändå”.

Jag irriterar mig också på att Jonkman ofta i texten smyger in ”underfundiga” små skämt, som mer än hälften av gångerna faller platt (och gör att texten känns mer som ett blogginlägg än en tryckt bok). Det är inget fel på att vilja göra en (fakta)bok lättläst och liksom lättillgänglig, men nu får jag mera känslan av att ämnet dribblas bort helt och hållet. Styckena är väldigt korta, samtidigt som det känns som att det lätt går rundgång i det som presenteras. Om man har lite egentid över behöver man inte nödvändigtvis lägga den på den här boken…

Annonser

”Hidden Bodies”

Hidden Bodies av Caroline Kepnes XXX½
IMG_3376Hidden Bodies är den fristående fortsättningen på Kepnes omtalade stalkerthriller You – jag skulle dock rekommendera att man läser dem i rätt ordning eftersom Hidden Bodies innehåller både spoilers och referenser till sin föregångare.
Vi får följa samma huvudperson och jagberättare Joe igen, han har lite women troubles som får honom att lämna både bokhandeln och New York för Los Angeles.

It’s one of our favorite books and we reread it together. She underlined her favorite parts with a Sharpie and I told her to use a more delicate pen.
”I’m not delicate,” she said. ”I hate delicate.”
Amy is a Sharpie; she’s passionate.

Förbered er alltså på lite färre populärkulturella referenser – synd! – och en hel del L.A.-aversion från en skeptisk Joe. Jag var själv skeptiskt inställd till hela boken, gillade You men förstod inte poängen med en uppföljare. Jag blir delvis omvänd, man sugs snabbt in även i den här boken och Kepnes har ett speciellt och medryckande sätt att skriva. Hidden Bodies är också tillräckligt annorlunda från You för att fungera och inte bara kännas som en billig tvåa eller kopia. Med detta inte sagt att jag inte föredrar Kepnes första bok, den kändes mer originell och annars också mer up my alley (alltså: han jobbade ju i en bokhandel!). Hidden Bodies blir för lång, och när jag söker upp min gamla recension av You märker jag att jag tyckte det med den boken också. Även den här gången är det dock rätt motiverat – Kepnes bygger flera gånger upp scenarion och luftslott för att sedan så väl rycka undan mattan under Joe och läsaren – men ibland även skjuta in den tillbaka just när man står där och svajar. Det är skickligt gjort och får en att hela tiden vara lite på sin vakt över hur det riktigt ska gå. Men ändå, lite färre beskrivningar av L.A.-stränder och swimmingpooler hade troligtvis gett samma effekt.

Babyns första rec.ex!

IMG_6573_2I vintras spanade jag in att formgivaren Ingela P. Arrhenius skulle ge ut en fylla i-bok, Det här är jag!, om barnets första år. När den väl gavs ut frågade jag på Twitter ifall någon redan petat på den IRL och kunde ge mig en hänvisning om hur den såg ut inuti, och Rabén & Sjögren såg min fråga och var snälla att skicka hem ett exemplar åt mig. Babyn första recensionsex! Det ska bö(r)jas i tid..!IMG_6570_2

IMG_6571_2Och fin är den ju, som ni ser, med behändig spiralbidning så att man lätt kan skriva, klistra och bläddra! Illustrationerna är glada men inte för dominanta, och det finns tillräckligt med skrivutrymme för alla stora och små händelser som komma skall. Klassikerfrågor som första tanden och stegen finns med, men även lite mer oväntade, som den första blomman och pulkaturen. Jag uppskattar också att det inte känns som att frågorna är ”styrda”, vi hittade t.ex. Mr Bokbabbels gamla babybok och i den fanns det oftast info i parentes om när barnet borde klara av vissa färdigheter..IMG_6572_2Det är också bra att vissa utrymmen för bilder inte färdigt specificerar vad bilden måste föreställa, utan att man själv kan klistra in särskilda highlights man vill minnas. Min enda invändning är att bildutrymmet ibland verkar lite litet, å andra sidan lär väl de flesta bilder man tar vara rätt så Instagram-kvadratanpassade, så månne det inte ska funka. Kan även sakna några sidor om barnets utveckling/födelsedagar efter att hen har fyllt ett, här är det faktiskt fokus enbart på det första året, vilket är lite synd.
Men, en glad och grann bok som jag ser fram emot att fylla i!
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Bokmärken jag vill ha men inte behöver

Bokmärken, en viktig grej för oss bokmalar. Vissa har vackra unika bokmärken från museishoppar, andra gamla bibliotekskvitton och några som vi helst inte talar om gör hundöron… Själv använder jag Pocket Shops egna pappersbokmärken, de brukar krypa in under mina boktravar som skalbaggar för att sedan blottläggas för ljuset när jag städar… Jag äger några ”finare” bokmärken också, men är oftast lite för nojig för att faktiskt använda dem, skrattretande inte sant? Speciellt som jag ändå tar så väl hand om boken att det inte finns en chans att jag skulle glömma den efter mig någonstans… Mina gratisbokmärken hindrar mig ändå inte från att dregla över snygga bokmärken som det säljs ute på world wide web, se nu till exempel på dessa jag ramlade över:

Metalliska bokmärken med en liten ”pinne” man sticker in i boken, men som sedan är en snygg liten dekoration längs kanten av boken. Finns med motiv som the raven, Harry Potter-glasögon, Twitter-logon, katter och what have you. Det är tur att jag knappast kommer att köpa ett, för jag skulle inte kunna välja vilket… Känner ni er däremot köpsugna hittar ni dem på Etsy.

En nollåttas nutid

I tiden av Lyra Ekström Lindbäck XXX½
Om Stockholm, i tiden, för att parafrasera kungen. Christoffer är nu nu nu, han är modeskribent på en stor tidskrift, han lyssnar på nya album på Spotify och inför varje helg scrollar han igenom Facebook-eventen för att bestämma vilken bar/vernissage/fest/spelning han ska befinna sig på. Synas på.

Så många snygga fotografier som försöker fånga tiden, så få som ens visar ögonblicket de befinner sig i.

Jag har Lyra Ekström Lindbäcks Augustprisbelönade Ett så starkt ljus stående (oläst) IMG_3365i min bokhylla sedan en Stockholmsresa för något år sedan, men efter Helenas intressanta recension blev jag nyfiken på författarens nyaste roman i stället och hittade den på biblioteket. I boken glider huvudpersonen Christoffer runt i sina tighta jeans och sidenkimonoer – alltid med namngivna märken som jag sällan ens hört talas om, hej kedjeshoppare! – men under hans foundation-yta lurar tröttheten, ångesten, osäkerheten. Det är både trösterikt och oerhört sorgligt att även dessa så kallade ”lyckade”, framgångsrika människor, fortfarande bär med sig den självbild som skapades under den oerhört sköra tid som högstadiet/gymnasiet utgör för så många. Helena skriver:

Romanens Christoffer må befinna sig i Mediestockholms finrum, men självbilden blev kvar i tonåren. Jag kan relatera. Går det att frigöra sig cementklumpen som är ens självbild, som oåterkalleligen bildas alldeles för tidigt i livet, innan man ens vet vem man är? Jag tror inte det.

Stundvis kan jag undra vad som riktigt är poängen med romanen. Den är välskriven, jag tycker om språket och måste se till att plocka ut den där Augustvinnande pocketen ur hyllan å det snaraste, men vad ger den mig som läsare? En skildring av nuet, i alla fall nuet på andra sidan vattnet i den där staden som alltid är lite soligare och lite hippare än Helsingfors. För att inte tala om Esbo. Men samtidigt som klädmärken och musikreferenser går mig förbi, blir I tiden allmänmänsklig just i namedroppandet av Instagram-filter och känslan av ängslighet under de där filtren. Definitivt ett författarnamn att ”följa”.

En mix av Harry Potter och ”Fahrenheit 451” men…

Ink and Bone (The Great Library 1) av Rachel Caine XXX+
inkandbone1Minnesgoda läsare erinrar sig kanske hur jag ju blev väldigt pepp när jag hörde talas om den här boken. Boksmugglarsonen Jess skickas iväg till biblioteksskolan i Alexandria (!) för att dels få ett yrke, dels fortsättningsvis kunna bistå sin familj med hemlig information och bokrariteter. I den här versionen av vår världshistoria uppfanns nämligen aldrig Gutenbergs tryckpress, och det är strikt förbjudet att personligen äga fysiska böcker (THE HORROR!). I stället är det the Great Library, dels i Alexandria och dels i sina mindre stadsfilialer, som förvarar och bevakar böckerna.

Inside, his clothes smelled of damp, of London, and he felt a strange pang of homesickness for a moment, though not for his family so much as for familiarity.

Det som fick mig att flämta högt av iver i Goodreads-recensionerna var jämförelserna till Harry Potter och Fahrenheit 451, och jo, den här boken är definitivt en sådan mix. Med den lilla men markanta skillnaden att den dock aldrig når de höjderna som böckerna den jämförs med. Jag kan inte riktigt ens sätta på fingret varför inte, förutom möjligen en lite väl långsam inledning, men även om det boknördas och intrigeras och stås upp för det man tror på så blir slutresultatet och -betyget aldrig mer än ett ”Jo det var helt trevligt men..”. Det är mustiga miljöer – ett fuktigt London och Alexandrias brännande sol – och jag vill så gärna älska den här boken! Klistra in citat och gifs i den här recensionen och utropa den till måsteläsning för alla boknördar. Och visst kan ni läsa, den är på inget sätt dålig! Den är bara inte fantastisk.

There is no place in the world for librarians who lack the will to defend books against wars, rebels, and Burners. Books cannot fight for themselves.

Inte helt nöjd trots Siri-fix

Eld och djupa vatten av Camilla Grebe och Åsa Träff XXX+
eldodjupaJag gillar deckare och jag tycker psykologi är oerhört intressant, så det är inte konstigt att jag har fastnat för systrarna Grebe och Träffs serie om psykologen Siri Bergman som då och då får bistå polisen med att lösa kniviga fall. Camilla Grebe har dock börjat skriva deckare både på egen hand och tillsammans med Paul Leander Engström, så jag får inte mitt Siri-fix lika regelbundet som tidigare.

Eld och djupa vatten är den femte boken i serien, och inom serien har det gått ett tag sedan sist. Det knakar mellan Siri och sambon Markus, samtidigt som den forna vännen Aina försiktigt börjat närma sig Siri igen, trots allt. Fallet Siri, tillsammans med profileringsgruppen, tar sig an i den här boken kretsar kring två syskon som försvinner från sina respektive fosterhemsplaceringar. Så småningom dyker det upp bilder på barnen tillsammans med en okänd kvinna – en kvinna som senare hittas död.
Minst sagt knepigt fall den här gången alltså, men själv var jag inte hundra procent övertygad av den här boken. Förvisso bör det nämnas att den lästes någonstans djupt inne i den första trimesterns förlamande gravidkoma, men min största invändning torde ej ha varit gravidrelaterad: jag tyckte det kändes som att framför allt problemen och trätorna i Siris privatliv först lyftes fram och kanske rentav blåstes upp, för att sedan plötsligt vara över som genom ett trollslag. Osäkerhet, bitterhet, sorg och ilska som bara: puff, försvann. Nja, bättre kan ni!
Rec.ex. från Massolit.