Marcus på Bokhora kommer med en intressant spaning vad gäller folks läsvanor:
En erfarenhet jag har från att jobba i bokhandel är att människor går att dela in grovt i två kategorier […]: de som är intresserade av att läsa om sin egen vardag/livssituation/kris/etc. och de som inte alls är det. Litteratur verkar vara lika mycket verklighetsflykt som det är identifikation, inget nytt där, men att så många tar för givet att just deras sätt att välja böcker, utifrån dessa två perspektiv, är den enda läsideologin som går att ha är fascinerande. Jag undrar vilken grupp som är störst och om det skulle gå att dela in boktips utifrån dessa två grupper. Vi kan väl kalla dem/oss för ”igenkännarna” och ”eskapisterna” från och med nu så att vi enklare kan identifiera vilka vi ska störa med våra favoritboktips? Jag tänker att det också kan vara bra att känna till dessa grupper när människor ”avskyr” vissa böcker.
Det där har jag också märkt av (jobbar ju med samma sak som Marcus)! Liksom folks oförståelse över att andra kan tycka om annat än man själv – speciellt deckare verkar väcka starka känslor i butiken jag jobbar i.
Funderar även genast själv på till vilken läsgrupp jag själv skulle sälla mig. Spontant är mitt svar definitivt eskapist (javisst!), en av de största orsakerna till att jag läser är just för att få läsa om andra världar, människor, miljöer. Vurmar t.ex. för iskalla skildringar om Nord- och Sydpolen, liksom beach house-miljöer på den amerikanska östkusten och mörka skogar i Montana. Samtliga av dessa platser är ställen jag inte besökt annat än via fiktionen. Samtidigt har jag alls inget emot att stundvis läsa om bekanta platser – gläds till exempel över att ibland verkligen kunna se gatorna i Stockholm eller Göteborg som nämns i svenska romaner framför mig. Meg Wolitzer skildrar ett bekant Helsingfors i The Wife (mer om den i ett senare inlägg), och ibland – men väldigt sällan – dyker rentav min styvmoderligt behandlade hemstad Esbo upp i litteraturen. Även tematiskt kan det vara roligt att läsa om något bekant då och då, såsom bokhandelsjobbet (obs! Inte resten av Joes handlande!) i Caroline Kepnes thriller You.
Så inget entydigt svar härifrån direkt, även om man förstås på ett mer abstrakt plan såklart kan se läsningen som eskapism fastän den skulle tangera något bekant. Hur tänker ni?
Bokbabbel 
Vad kul att du också tänkt på det här! Framför allt hur det verkar så omöjligt att ha förståelse för ”den andra” läsartypen.
Jag tror dock att du och jag är lite utom tävlan med tanke på hur mycket av våra liv som handlar om böcker. Jag tror också att någon som kanske bara läser 5-10 böcker på ett år måste vara mer selektiv. Både du och jag kan ju läsa böcker för att vi vill se vad det är eller ha lite koll på bredden i utgivningen eller kolla upp ett visst förlag. Casual readers tänker jag generellt sett är mer noga med att varje bok ska vara så ”bra” som möjligt och då blir nog den här personlighetsindelningen mer tydlig. Jag är alltid lika fascinerad över hur spontana de där kommentarerna kommer: ”Det går jag precis igenom nu…” Och jag (du också?) blir liksom stående och får gissa om det betyder att hen absolut INTE vill ha boken eller ABSOLUT vill ha den.
Jag har dock tänkt lite på att det går att expandera den här generaliserade modellen. Jag är nog ganska mycket en igenkännare i litteratur men när det gäller film/tv är jag extremt mycket en eskapist. Jag tittar på dussin och åter dussin deckare och älskar scifi. Dessa två genrer är nog de som jag konsumerar minst i bokform. Samma med humor. Skulle aldrig drömma om att orka läsa en uttalat rolig bok (om det inte var jobbläsning). Däremot knarkar jag ju sitcoms..
Roligt att du nämnde Joes bokrants i bokhandeln som något bekant. Han är ju också på härliga weekends på östkustens fashionabla delar så där får du ju både igenkänning och eskapism 😀