Jag tillbringade helgen på Savoy-teatern i Helsingfors, det var nämligen där världshistoriens andra Helsinki Lit gick av stapeln. Jag missade festivalen förra året, så jag var extra nöjd över att få uppleva den i år.

Upplägget är alltså att två författare diskuterar eller intervjuar varandra på scen. Listan över internationella namn var imponerande, och i alla fall utom ett fungerade samtalen väl trots att åtminstone en av samtalsparterna ofta fick prata något annat än sitt modersmål. Det varierade också stort i vilken grad det faktiskt blev ett samtal, under vissa av programpunkterna var det uppenbart att den ena författaren – den inhemska – var där mera som intervjuare. I ärlighetens namn var jag ju själv också mest intresserad av de flesta av de utländska gästerna, men i några av fallen kunde jag känna att det var synd att den utländska gästen inte hade läst något av sin samtalspartners verk, de flesta av dem torde ändå vara översatta till svenska och/eller engelska, så det hade inte varit omöjligt. Det glädjer mig dock att festivalen rätt så obehindrat faktiskt kunder ordnas på tre språk (finska, svenska och engelska), och att några enstaka programpunkter faktiskt gick helt på svenska utan att publiken skrämdes bort.

En fin sak att upptäcka för oss festivalbesökare som såg alla eller nästan alla samtal, var att många författare, ibland omedvetet, kom att tangera samma ämnen: som att några nästan lurar sig själv att ingen kommer att se det man skriver och därför vågar skriva, samt att den nästan färdiga texten är som en katedral man kan vandra runt omkring i.
Fördelen med samtalsformen är just att författarna på ett annat sätt kan associera eller prata fritt – det blir inte den marknadsföringsinriktade ”Det här handlar min bok om, men mer säger jag inte för ni kan köpa boken i montern bakom er”-typen av intervju man är van vid från bokmässor (de långa seminarierna på Göteborgs bokmässa möjligen undantagna).

[…] a story told through me, not by me.

Masha Gessen var otroligt vis och cool, och härligt humoristisk trots de svarta ämnen hon skriver sina faktaböcker om. Jonas Hassen Khemiri var… lång, tyvärr var språkförbistringen som tydligast under samtalet med honom och stundvis kändes det som om han fick dra en monolog för att det inte skulle bli tyst på scenen. Mark Levengood var väldigt Finlandsvänlig och sedvanligt mumintrollsmysig, men tydligen har jag sett honom så pass många gånger att jag hört många av hans skämt förut. Sadie Jones hade en så underbar röst och charmig brittisk engelska att jag hade kunnat lyssna till henne berätta om vad som helst – nu var hon dessutom bra på att prata om skrivande och inkluderade också fint sin motpart Juha Itkonen i samtalet. Pinfärska akademiledamoten – så absurt att få samtalet på en Finlandsfärja/Sverigebåt! – Sara Stridsberg verkade vara mångas mest efterlängtade gäst, och visst levererade hon. Min personliga favorit blev ändå Helen Macdonald, vars H is for Hawk jag hann läsa ca en tredjedel av före festivalen, och vars repliker under samtalet är citaten i det här inlägget. H is for Hawk ska bli film fick vi höra, och Game of Thrones-Cersei ska spela Helen..! Det är fint när folk nördar ner sig i något ämne (hej Bea Uusma och Linda Skugge!), och Macdonald verkade lika passionerad men också sprallig och rolig i verkligheten. Till både utseende och sätt tyckte jag faktiskt hon liknade en lite mer nedtonad Caitlin Moran, lustigt.

Cambridge is a very eccentric place, ut you have to be eccentric in the right way. You can walk around, clad in tweed with holes in it and only speak latin to your friends, that’s ok. But having a hawk, that’s just weird.

En fin fredag och lördag alltså. Fast vem gillar väl inte att sitta omgiven av andra boknördar och lyssna på författare?