Missdåd av Karin Erlandsson XXX½
Den här veckan är det många inhemska bokbloggar som på Oksan hyllyltäs initiativ firar deckarvecka. Jag var såklart inte sen att hänga på, thrillervurmare som jag är, och vad passar väl då bättre än att inleda deckarveckan med en recension av en inhemsk deckare?

Karin Erlandsson debuterade 2014 med Minkriket, som i Anne B. Ragdes anda förvånade läsaren med att faktiskt få minklukt och slitna overaller att vara såväl fascinerande som gripande. Mina förväntningar på Erlandssons nya bok var därför höga, även om det ska erkännas att jag kände mig lite skeptiskt inställd till genrebytet. Författaren överraskar ändå positivt, med en småstadsskildring med Nykarleby som fond och en rad karaktärer som lever sitt liv där. Och en kvinna som inte längre gör det, utan hittas död vid Andra Sjön. Sara är nyinflyttad i stan, har börjat jobba på lokaltidningen och råkar vara den som får nys om scoopet om den mördade (?) kvinnan vid stranden. Samtidigt som Sara tampas med en svartsjuk pojkvän, får hon en inblick i den intrikata struktur ett litet samhälle utgör – alla känner alla och allt ska man kanske inte skriva i tidningen?
Jag gillar Lea, den gamla damen i sin lägenhet vid torget, som ser och hör det mesta där i sin ensamhet. Och så Linna, kvinnoprästen som i en konservativ församling på 90-talet har ett tungt ok att bära. Dessa kvinnors livsöden är minst sagt intressanta, men gör samtidigt att mordet hamnar väldigt i skymundan – något som inte påverkar boken rent kvalitativt men får mig att undra över genrebestämningen och inte minst offret, vem var hon egentligen och vad gjorde hon ute vid sjön då hon borde ha varit på konferens?

Missdåd doftar av klassiska pusseldeckare i Maria Langs anda, och även om slutet kommer lite abrupt fungerar småstadsskildringen med pyrande hemligheter under ytan mycket väl i Erlandssons händer. Först i recensionsskrivarskedet ser jag hos andra recensenter att Missdåd tydligen är den första delen i en planerad trilogi om mäns våld, information som tidigare hade gått mig förbi. Tematiskt är det inte lika tydligt i den här boken som i exempelvis Katarina Wennstams böcker, men Karin Erlandsson är i övrigt en duktig författare och någon vars böcker jag även i fortsättningen kommer att plocka upp och läsa.