Daisy in Chains av Sharon Bolton XXXX-
En ny Bolton-bok är alltid en högtid! Därför blev jag lite orolig när jag efter 50 sidor inte kände mig 100 % förälskad och inne i boken, snarare kändes startsträckan lite lång och småseg. Men det tog sig som tur, jag borde ha kunnat lita på Bolton!
Den här boken är, liksom hennes föregående bok Little Black Lies, en fristående thriller utan minsta koppling till varken Lacey Flint, mannen med de turkosblåa ögonen eller veterinären (?) som förekommer i de tidigare böckerna. I stället kretsar den kring den dömde och fängslade seriemördaren Hamish Wolfe samt advokaten och true crime-författaren Maggie Rose som överväger att ta sig an hans fall.

While she’s been talking, they’ve risen, one by one. They want to hurt her. They won’t, though, not here. The veneer of civilisation clings to them like burnt jam to the side of a saucepan.

Många av bokens kapitel består endast av tidningsurklipp eller mail- och brevväxling mellan Hamish och hans advokat eller en del av de kvinnor som förälskat (!) skriver till honom. Det här är inte ett grepp jag i allmänhet gillar i böcker, det måste vara motiverat för att få vara med och ska inte gå till överdrift, och vi kan väl säga att Bolton balanserar på en lite svajig lina där. Bättre är i stället att man får följa en del av karaktärerna: Maggie, Hamish och polisen Pete, de bidrar till en först mer förvirrande men småningom bredare bild av vad det riktigt är som händer. För utan att spoila desto mera kan man väl lugnt påstå att Bolton som vanligt är ute efter att rejält omkullkasta sin läsare, dock att jag den här gången faktiskt kan vifta med den irriterande Jag listade faktiskt ut…-flaggan!

Inte det bästa Bolton har presterat, men den välskrivna bladvändarspänning man förväntar sig av henne får man även här. Trots seriemördare, vindlande grottor och lögner känns det tryggt.