The Slaughter Man av Tony Parsons XXX+
Det här är den andra delen i serien om den ensamstående polispappan Max Wolfe (skrev visst aldrig om den första, The Murder Bag, som jag läste förra året). Jag har gillat Parsons sedan hans Man and Boy-tid, men var rätt förvånad när han i samband med Crimetime Gotland 2015 dök upp som en ny deckarstjärna. Nåväl, en Londondeckare har väl sällan suttit fel, och eftersom ettan fungerade så pass väl fortsatte jag i år med tvåan.

På nyårsdagen hittas en välbärgad familj brutalt mördade med ett vapen som används för att bedöva boskap innan de avlivas. Max får lämna dottern Scout och hunden Stan åt diverse barnvakter för att bege sig iväg på en huvudlös jakt efter mördaren som dessutom verkar ha tagit den mördade familjens yngsta son som gisslan.
Skildringen av Max Wolfe som pappa åt sin lilla dotter är fin, och mysterierna han löser oftast riktigt spännande. The Slaughter Man känns dock mindre gjuten än seriens första del, dels rycker intrigen läsaren än hit, än dit, och dels är den väldigt våldsam. Poliser, civila och skurkar boxas, slåss och skadas otroligt allvarligt i vart och vartannat kapitel, och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite omotiverat rått för min smak. Min läsning är förvisso aningen splittrad eftersom jag är tvungen att returnera boken till biblioteket emellan, men intrigen lyckas inte riktigt fånga mina hundraprocentiga uppmärksamhet. Det är bra att det här är den andra boken, för jag vet att Parsons kan skriva bättre.

Den tredje delen om Max Wolfe, The Hanging Club, utkom i slutet av maj. Jag ser det inte som en omöjlighet att jag läser den vad det lider.