Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist XXXX-
Tyvärr består halva den här boken av novellen Tjärven som jag redan läst som e-bok för några år sedan, det hade nog gjort mig sur om jag hade köpt boken men som tur stod jag först i kö på biblioteket och fick tag på den på så vis i stället. För läsa vill jag ju, Himmelstrand-trilogin intresserar mig just inte efter den konstiga första boken men annars läser jag allt JAL skriver, han är min guru i skräckgenren jag annars så sällan bevistar.

Jag imponeras av bredden på skrämmande fenomen JAL presenterar i den här boken, havet som han så ofta återkommer till finns med såklart, men också någon som knackar på källardörren. Just den novellen är kanske inte den bästa, men kanske en av de mer skrämmande, för att det sker i hemmet, det som ska vara ens trygga borg mot allt ont. Novellen ”Hår” är nog bäst (= värst) tror jag, dels för att den innehåller det sagoväsen som skrämmer mig mest, men också för att den börjar så kusligt. Ett långt hår i bröddegen…
Det mest återkommande fenomenet dock: gravida kvinnor! Det måste ni andra väl också ha märkt, även om ni som jag kanske inte var höggravida när ni läste? Som de råkar ut för kusligheter! När jag burit hem boken och min vattenmelon till mage, skämtar jag på Instagram om att läsningen kanske kommer att skrämma igång förlossningen. Det gör den inte, jag går ytterligare några dagar över tiden medan jag läser, men att vara gravid adderar onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Oklart om jag rekommenderar den dimensionen eller inte…