100 hemskaste av Helena Dahlgren
Jag säger som Litteraturkvalster-Fanny: Det här är inte en recension. Ceci n’est pas un critique. Vi känner ju båda Helena, rätt bra rentav vågar jag påstå *claim to fame*. Men något måste – vill! – jag ju skriva ändå, om denna #boblmaf-kändis gone författare.

100 hemskaste är alltså en personlig lista av de bästa (värsta?) skräckupplevelserna inom framför allt litteraturen men också film, tv-serier, musik och rentav verkliga livet (handen upp den som skrattade igenkännande åt den första delen av kapitlet om telefoner..?). Detta inspirerat av DN:s Lotta Olsson som listade sina bästa deckarupplevelser häromåret. Helenas lista började ursprungligen som ett bloggprojekt, och texterna i boken är, om jag förstått saken rätt, enbart lätt genomarbetade från sin originalform. Jag har sett att några har kommenterat att det ursprunget märks, tilltalet och skrivstilen är nämligen personlig och engelska uttryck blandas friskt in i texten. Mig irriterar det dock över huvudtaget inte, jag tycker att en del av själva poängen med att Helena äntligen fångats upp som skribent och getts ut i pappersform är att vi ska få fortsätta ta del av just hennes specifika sätt att uttrycka sig. Det är ju det hon kan! Dessutom är majoriteten av hemskheterna på listan skrivna eller uppförda just på engelska.

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

Ovan mitt favoritcitat från boken, eftersom det så väl beskriver Helenas förhållande till det fiktiva i såväl graden av passion som konststycket att minnas så oerhört mycket av det hon tagit till sig. Stor avund från en som mest minns känslan av böcker senare, medan detaljer och citat tyvärr undflyr mig alldeles för fort.

Tematiskt är ju skräck inte min favoritgenre, även om det naturligtvis inte ska hållas Helena till last. Glatt noterar jag ändå egna favoriter som Michelle Paver, Jennifer McMahon och Amanda Hellberg på listan, då känner jag mig också med i klubben. För lite inside blir det, flera gånger används uttrycket De som fattar, fattar och jag fattar nödvändigtvis inte. Här kommer nämligen ett chockerande uttalande som faller mig till last: jag har inte sett Twin Peaks!
Men alltså. Det är bara en känsla av avund, en utanför och tittar in*-känsla som ger sig till känna. För jag vill ju förstå allt! Vill kunna nicka igenkännande åt de mer än hundra verk som direkt och indirekt nämns. Eller åtminstone böckerna! Och kanske det där Twin Peaks då också…

Det här är en bok att först sträckläsa, sedan återvända till såväl tipsen som formuleringarna. Missa inte heller de suggestivt obehagliga svartvita fotona, tagna av Marcus Stenberg, snyggt varvade med omslagsbilder i färg. En väldigt snyggt formgiven bok alltså, som sitter bra i handen.

Skräcktema eller inte, alla ni som någon gång förtjust läst Helenas blogg Dark Places måste läsa även den här boken. Det som gör henne till en så vass skribent, nämligen den breda kunskapen som flyter fram genom skarpa analyser blandat med personliga anekdoter, allt det finns också här. Och då läser jag hungrigt, även om jag inte alltid är så insatt. Jag må vara fangirlig, men ger hon ut en bok med sina 100 bästa inköpslistor, då lär jag sitta där med fingret på Köp-knappen igen. Som en personlig favorit föreslår jag ändå ”Helena poserar med 100 efterlängtade böcker (och motiverar varför)”, se där en bästsäljare med klatchig titel, no?

*) Åh, här kommer en populärkulturell grej jag faktiskt minns även hundra år senare: Utanför och tittar in var titeln på en låt ett glasögonprytt semi-mobboffer framförde i en av Sweet Valley High-böckerna och säkerligen lyckades charma inte bara resten av skolan utan också målet för hennes dittills hopplösa kärlek. Jag har även för mig att änglalika Elizabeth såklart hade insett hennes potential redan tidigare… Ah, vilka sedelärande berättelser böckerna i den serien var..!