Aftonland av Therese Bohman XXXX
Karolina är professor i konstvetenskap. Ibland kan hon knappt förstå det själv, men så står det på hennes kontorsdörr. Allt blev kanske inte som hon trodde de där första studieåren; till exempel pratar professorer och doktorander på institutionen om samma banala saker i kafferummet som på alla andra jobb. Det blev inte helt hundra i privatlivet heller, Karolina separerade i våras (och nu är det augusti) och undrar varför hon inte gjorde det tidigare.

Det kan ju vara så”, sa hon. “Att de bästa relationerna är de som aldrig blir romantiska, eller sexuella, men som liksom har potentialen att bli det. Där det finns ett slags undertryckt attraktion som man aldrig benämner eller släpper fram, som förhöjer hela relationen.

Hon ska handleda en doktorand hon aldrig träffat eftersom han levt loppan i Berlin – haha det finns en bitsk kommentar i boken om alla svenskar där, jag tycker också jag stött på svenskar på vartenda café när jag varit där. Det handlar om doktoranden, det handlar om henne och småstaden hon kommer ifrån och Stockholm hon kom till. Det handlar massor om konst, Therese Bohman är otroligt påläst och det kan för läsaren stundvis bli både lite onödigt nörd-detaljrikt men också väldigt intressant. Jag älskar att jag lärde mig begreppet halkyoniska dagar till exempel!
Det handlar också om en sorg, om en längtan utan riktning eller mål, om en diffus känsla av olust i kroppen. Den skildras så väl, och blir en intressant kontrast till den strikta akademiska världen där det trots vardagliga kafferumsdiskussioner handlar så mycket om kontroll och yta.

Ibland föreställde hon sig att hon skjutit upp den egentliga gråten alla gånger hon haft anledning att gråta. […] Att den egentliga gråten låg kvar i henne, som en kvarglömd kompress i kroppen efter en operation.

Bohman återkommer till otrohet, ett tema som hon fördjupat sig i ytterligare i sina två tidigare romaner. Den svulstiga växtligheten känd från debuten skymtar också förbi, även om fokus miljömässigt här blir mera på staden, Stockholm, inte lummiga trädgårdar och karpdammar. Konstigt nog kommer jag också att tänka på 100 hemskaste några gånger när jag läser Aftonland, det börjar med detaljen om hur Karolina hatar telefonsamtal och önskar att folk kunde hålla sig till sms när de vill något (vilket Helena D alltså skriver om som en punkt i sin listbok), men förstärks av all kunskap som flödar ut både på och mellan raderna. Både Bohman och Dahlgren vänder sig, även om de är tacknämligt pedagogiska, allra helst till den belästa, intellektuella och (populär)kulturellt bevandrade läsaren.

Aftonland är full av skarpa formuleringar och fina citat, jag streckar faktiskt under och gör utropstecken i marginalerna, har kommit att tycka om att göra det ibland. Även om Den drunknade är och förblir min Bohman-favorit, är det alltid en ynnest att få vila i Bohmans fiktion. Jag längtar redan till nästa roman.
Rec.ex. från Norstedts.