Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.