Dagbok från ditt försvinnande av Malin Lagerlöf
Men alltså jag är så dålig på att läsa och framför allt recensera memoarer, non-fiction! Lagerlöf skriver om hur hennes man försvann från på en jobbresa där han var och rekognocerade platser att filma på. Hur hon blev ensam kvar med deras tre barn, varav den yngsta bara tre månader gammal. Och det är hemskt, herregud, hur kommer man över sådant? Men om jag inte älskar boken, då känns det nästan som om jag recenserar hennes sorg och sorgearbete? Som om jag har invändningar mot vad hon gjort eller inte gjort, eller vad hon väljer att dela med sig av en såpass privat sak. För trots sitt tunga ämne kryper den här boken inte riktigt under huden, och jag försöker fundera på varför det är så. Ibland önskar jag kanske mer konkretion, detaljer, inte svepande konstateranden där det plötsligt ändrat årstid. Fördjupning i varför hon inte önskade att hans kropp någonsin skulle hittas i havet, vad hon tänker kring att en del av hennes barn kommer att minnas pappan och den yngsta inte kommer att göra det. Sånt. För hennes del vill jag att hon och barnen klarar sig, kravlar sig upp ur sorgen och går vidare med först stapplande och sedan allt starkare steg. Men för bokens del önskar jag kanske lite mer.. konkret sorg?
Har ni läst? Vad tyckte ni?
Bokbabbel 
Vad intressant! Jag lyssnade på den och tyckte att det passade bra, då fick texten kanske tid att sjunka in på ett annat sätt? Själv tyckte jag om att den inte var så konkret. 😀 Jag gillade att den inte blev så privat också, jag upplevde att hon markerade tydligt att hon ville behålla sin integritet, men att den ändå var personlig. Jag kan ha lite svårt för när det blir för privat när det gäller såna ämnen, jag blir liksom rädd för att den som berättar sen ska ångra sig plus att det känns lite… inkräktande från mitt håll som läsare? Kanske en annan sak om det är mer tydligt att det är en roman och inte så självbiografiskt. Puh, långt det blev.
Absolut viktigt och bra att hålla på integriteten, och jag vill ännu framhålla att jag inte önskar mig något frosseri, men helt enkelt konkreta detaljer utan att det blir för utlämnande – hur man nu sedan balanserar det vet jag inte! Här har det väl ändå hunnit gå fem år (?) mellan försvinnandet och bokutgivningen, så åtminstone en rätt lång tid för eftertanke, för självklart vore det hemskt om författaren senare skulle ångra sig över att fläkt ut allt och alla. Sen var ju iaf mannen och i viss mån även Malin halvt känd, kan tänka mig att det ger både mindre och större behov av integriteten och det alldeles egna
Håller med om att det är svårt att recensera. Har inte läst just den här boken. Drar mig för det, då den låter så himla hemsk. Ibland är det bättre att lyssna till just sådana böcker, trots att jag annars inte brukar gilla ljudböcker.
Är inte helt förvånad, vi har ju ganska liknande smak också 🙂 Modigt av dig att testa ljudböcker, det har jag FORTFARANDE inte gjort! Tänker du att du får mer distans från boken om du lyssnar alltså?