Senare i veckan ska vi åka på en lång semester till värmen, så nu när jag tagit fram cirka alla klädesplagg Bokbabbelbebisen äger kan jag ägna mig åt att fundera vad jag själv skulle vilja ha på mig läsa på resa.
Jaja, a girl can dream… Men det är väl bra att ha lite backup för när barnet sover dagssömn och jag sitter på balkongen och läser? Eller när han vaknar av jetlag mitt i natten och håller hela familjen vaken? Jomenisst! Om ni ursäktar så ska jag gå och packa några böcker till…
Om våren av Karl Ove Knausgård XXXX
Översättning: Staffan Söderblom
Knausgård och jag, vad hände liksom? Jag läste mig ivrigt genom hela kampen – och gillade det, det mesta i alla fall, sexans essäer I’m looking at you – och sedan ingenting på flera år (?). Lystrade om jag stötte på hans namn i en artikel eller dylikt, men kände inget större intresse för att läsa något han skrivit. Blev det lite för mycket av det goda månntro?
Nåväl, för ett tag sedan var det en recension av årstidssviten i Hufvudstadsbladet (kan kräva inloggning), och recensenten Claus Elholm Andersen var alldeles lyrisk över just Om våren och skrev att den bra kan läsas fristående. Mitt intresse tändes igen. Och visst hade han rätt, det här är klassiskt Knausgård. Vi som gillade Min kamp 1-6, vi finner vårt lystmäte även här.
Varken du eller dina syskon har någonsin sett mig gråta. Jag är den starke, känner ni, som barn alltid känner att deras föräldrar är, och det är, har jag tänkt, livsviktigt att ni fortsätter att känna det, ända tills ni som tonåringar börjar känna er egen styrka, när alla mina svagheter kommer att visa sig för er. Då ska ni ha kraft nog att själva klara er.
Och sedan, om ni får egna barn, börjar allt om igen.
Om våren är ett brev till en dotter. En vårdag – vardag – med dottern, en bilfärd genom det skånska landskapet för att hälsa på mamman som är frånvarande i småbarnsrumban. Och samtidigt berättelsen om det som kom före, en vacker solig sommar då dottern bara var ett embryo i sin mammas mage och mamman låg till sängs dagarna i ända. I ett mörkt sovrum, i ett eget mörker.
Ja, det här är den Knausgård vi känner och tycker om, men i något mer nerbantad version. Utläggningar förvisso, men inte så många utsvävningar. Och åter lyckas han med det magiska som bara han bemästrar, att ta det vanliga och vardagliga och göra det till något litterärt och allmängiltigt. Det enda jag kan sakna är lite mer av hans egna känslor; frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan inför situationen? Vad känner han egentligen? Annars har han fått skriva dagarna i ändå, nu sköter han bara (”bara”) sina barn. Avbokar resor och går till sängs utan att prata med hustrun – de kan inte utbyta många meningar i den här boken slår det mig! Knausgård skriver allt detta tunga, nuddar vid mörkret men gläntar bara på dörren in till det. Allt får vi inte se.
Åh, det är tydligen den nationella dagen för läsro i dag – den verkar infalla på söndagar i början av februari lite oregelbundet (?), men fint att de hänger kvar sedan starten för två år sedan. Själv har jag åkt bil hela dagen, och då den lilla bebisen åker med kan det ibland bli tid att läsa och ibland snarare fokuseras på att sjunga igenom hela sin barnsångsrepertoar. Men än är inte dagen slut förstås! Har börjat läsa den nya Pinborough-boken, Behind Her Eyes, får nästan lite Girl on the Train-vibbar så här några kapitel in? Återkommer!
För två år sedan firade jag dagen mer troget då jag låg vid en solig pool och läste hela dagen.
Kaninjägaren av Lars Kepler XXX
Usch, det lät som en riktigt ruggig bok det här: mordoffren som hör en barnramsa om kaniner innan de dör. Den hänsynslösa mördaren som stryker omkring i skuggorna.
Men… Den lyfter liksom aldrig? Visst är jag intresserad av sambandet mellan mordoffren, men för att få reda på det får jag läsa om några stickspår, den gudomligt vackra Saga Bauer och Joona Linnas gråa ögon (det börjar likna S.J. Boltons ögon-fixering vid något skede). Och sen är det så väldigt våldsamt, på ett sätt som inte känns motiverat. Det är fötter som skjuts loss vid vristen och armstumpar som huggs av. Jag kände mig inte så imponerad faktiskt. Sedan tyckte jag också att själva gåtan kändes rätt tunn – nu har ju inte Kepler direkt varit känd för trovärdiga deckare, men det har jag haft lättare att svälja med de tidigare böckerna. Nej, en besvikelse faktiskt.
Fredrik Backman – Björnstad
Karolina Ramqvist – Det är natten
M.L. Stedman – Fyren mellan haven
Max Porter – Grief is the Thing With Feathers
Antal böcker på finska/engelska: 0/1
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 4
Månadens bästa: Årets första bok, Björnstad. Vore jag vidskeplig skulle jag säga att det bådar gott för det kommande året!
Månadens sämsta: Fyra böcker varav två tunnisar – bra start på läsåret det här, mutter mutter.
Månadens överraskning: Att jag slukade en Backman-roman om ishockey :D.
Månadens besvikelse: Av fyra hypade böcker var en en fullträff och tre sådär…
Bokbabbel 