Kaninjägaren av Lars Kepler XXX
Usch, det lät som en riktigt ruggig bok det här: mordoffren som hör en barnramsa om kaniner innan de dör. Den hänsynslösa mördaren som stryker omkring i skuggorna.

Men… Den lyfter liksom aldrig? Visst är jag intresserad av sambandet mellan mordoffren, men för att få reda på det får jag läsa om några stickspår, den gudomligt vackra Saga Bauer och Joona Linnas gråa ögon (det börjar likna S.J. Boltons ögon-fixering vid något skede). Och sen är det så väldigt våldsamt, på ett sätt som inte känns motiverat. Det är fötter som skjuts loss vid vristen och armstumpar som huggs av. Jag kände mig inte så imponerad faktiskt. Sedan tyckte jag också att själva gåtan kändes rätt tunn – nu har ju inte Kepler direkt varit känd för trovärdiga deckare, men det har jag haft lättare att svälja med de tidigare böckerna. Nej, en besvikelse faktiskt.