Klassisk Knaus

Om våren av Karl Ove Knausgård XXXX
Översättning: Staffan Söderblom

Knausgård och jag, vad hände liksom? Jag läste mig ivrigt genom hela kampen – och gillade det, det mesta i alla fall, sexans essäer I’m looking at you – och sedan ingenting på flera år (?). Lystrade om jag stötte på hans namn i en artikel eller dylikt, men kände inget större intresse för att läsa något han skrivit. Blev det lite för mycket av det goda månntro?

omvNåväl, för ett tag sedan var det en recension av årstidssviten i Hufvudstadsbladet (kan kräva inloggning), och recensenten Claus Elholm Andersen var alldeles lyrisk över just Om våren och skrev att den bra kan läsas fristående. Mitt intresse tändes igen. Och visst hade han rätt, det här är klassiskt Knausgård. Vi som gillade Min kamp 1-6, vi finner vårt lystmäte även här.

Varken du eller dina syskon har någonsin sett mig gråta. Jag är den starke, känner ni, som barn alltid känner att deras föräldrar är, och det är, har jag tänkt, livsviktigt att ni fortsätter att känna det, ända tills ni som tonåringar börjar känna er egen styrka, när alla mina svagheter kommer att visa sig för er. Då ska ni ha kraft nog att själva klara er.
Och sedan, om ni får egna barn, börjar allt om igen.

Om våren är ett brev till en dotter. En vårdag – vardag – med dottern, en bilfärd genom det skånska landskapet för att hälsa på mamman som är frånvarande i småbarnsrumban. Och samtidigt berättelsen om det som kom före, en vacker solig sommar då dottern bara var ett embryo i sin mammas mage och mamman låg till sängs dagarna i ända. I ett mörkt sovrum, i ett eget mörker.

Ja, det här är den Knausgård vi känner och tycker om, men i något mer nerbantad version. Utläggningar förvisso, men inte så många utsvävningar. Och åter lyckas han med det magiska som bara han bemästrar, att ta det vanliga och vardagliga och göra det till något litterärt och allmängiltigt. Det enda jag kan sakna är lite mer av hans egna känslor; frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan inför situationen? Vad känner han egentligen? Annars har han fått skriva dagarna i ändå, nu sköter han bara (”bara”) sina barn. Avbokar resor och går till sängs utan att prata med hustrun – de kan inte utbyta många meningar i den här boken slår det mig! Knausgård skriver allt detta tunga, nuddar vid mörkret men gläntar bara på dörren in till det. Allt får vi inte se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s