Knäppa småbarnspäron är vi allihopa

Ett päron till morsa. Om livet som småbarnsförälder av Terese Tingbrand XXX½
Varje uppslag i den här boken består av en mening om ”temat” (förlossningen, förstagångsföräldrar, semester med barn m.m.) och sedan är teckningen på motsatt sida oftast en ruta eller kanske två. Det är kanske inget himlastormande nytt eller omvälvande, men det är väldigt mycket igenkänning och det känns väl alltid bra som läsare? Jag fnissar åt föräldrarna som nojar över barnet var någon dag för ung för burkmaten de precis gett, och över den enorma packningen man släpar omkring på på semestern. Det är skönt att inte behöva känna sig så knäpp så här som relativt nybliven förälder när man läser den här boken. Eller kanske är man knäpp, men då är man åtminstone inte ensam om det.

Tydligen har boken (som så många andra serieböcker) först funnits i bloggformat.

Annonser

Några glada grejer

Några bra (bokrelaterade) grejer jag reagerat på på sistone, varsågoda:

★ De två stora finlandssvenska förlagen Schildts & Söderströms och Förlaget samarbetar med Svenska Teatern och ordnar litteraturkvällar under namnet Nu imorron. Det blir två kvällar under våren 2017, start redan nästa vecka med Philip Teir och Hannah Lutz. Hurra säger jag som alltid blickar avundsjukt mot Internationell författarscen på andra sidan havet och gärna skulle lyssna till fler författarsamtal/-intervjuer

★ Ramlade precis över nyheten om att det kommer en uppföljare till Maja Säfströms charmiga bok Fantastiska fakta om djur, nämligen Fantastiska fakta om djur från förr. Jag står redan i bibliotekskö! Skrev för övrigt om den tidigare boken på Litterarum i höstas.

★ Författaren och bloggaren Lisa Bjärbo har inte bara en underbar konsolhylla och ett bokskåp utanför sitt hus. Nu har hon byggt en fantastisk barnbokshylla i sina barns rum, frontade för att finnas lättillgängliga och samtidigt skapa intresse och läsiver. Gå in och kika själva hur fint det blev!

Bäst i mitten

The Ten-Year Nap av Meg Wolitzer XXX½
Ett gäng kvinnor. De hänger ihop lite löst; de flestas pojkar går i samma privatskola i New York, en är en barndomsvän till en annan. De har alla stannat hemma för att ta hand om sina barn, lämnat arbetsplats och potentiella karriärer för att vara närvarande. Men nu börjar många av barnen vara så stora att de inte riktigt behöver sina mammor på samma sätt längre. Vem är de här kvinnorna då?

Det börjar lite segt tyvärr, jag som numera har höga förväntningar på allt Wolitzer har skrivit kommer förvisso in i läsningen men den drar mig inte riktigt framåt. Vi får följa de olika kvinnorna i egna kapitel, och det är först vid Jill och hennes tabubelagda dubier kring adoptivdottern som det börjar bli intressant. Och någonstans där sugs jag också in bättre i berättelsen.

It was midnight, too late to get a phone call, but Jill didn’t stiffen in the way that many people did when the phone rang at that hour, and this was for one reason: Her parents were both already dead.

Hon skriver bra, Wolitzer, det har jag konstaterat tidigare och det märks återigen. Det här är inte hennes bästa bok, men författarens allmänt höga nivå gör att också denna är läsvärd för oss fans. Jag tänker inte genast på det när jag avslutat boken, men senast efter att ha sett andras recensioner på Goodreads kommer jag att håll med om att slutet blir onödigt platt, att romanen mest blir ett nedslag i kvinnornas liv (lite i stil med de nya Gilmore Girls-avsnitten), utan att det egentligen sker dramatiska förändringar. Det är kanske fult sagt av mig, för det är inte riktigt sant, men Wolitzer knyter liksom inte riktigt ihop det så snyggt som mitten av romanen hade förtjänat. Nåväl, hon är en bra författare, och jag har ännu The Interestings och The Position olästa och rentav hemma i hyllan, ähum ähum. Nästan så att jag vill sprida ut dem lite, för att kunna ta till när jag letar efter ett säkert kort.

Syndafloder [boken / tvättbergen]

Hemma igen. Rågbrödet smakar gott men vädret är någon slags kombination av snöflingor och pollenkänningar och sömnbristen efter den långa flygresan och en lätt jetlaggad bebis är fortfarande ett faktum.

Men! Titta vad som väntade på mig! Få saker är väl så välkomnande som nya efterlängtade böcker? Inte i min värld i alla fall. Jag har längtat efter att Kristina Ohlsson ska återgå till att skriva om Fredrika Bergman och gänget, tyvärr läste jag precis hos Johannas deckarhörna att det här är den avslutande delen i serien. Buhu! Nåväl, håll tummarna för att jag hinner läsa ett kapitel här och där medan jag tar mig an tvätthögarna i bakgrunden…

Vad läser ni i snövädret/vårsolen?

Lågvattenmärke för French

The Trespasser av Tana French
Ni skulle ha sett mig i somras, när jag hittade ett tjockt kuvert i postlådan och förbryllat slet upp det. Förhandsex av Tana French!!! Jag kan ha skrikit rakt ut?! Förutom Gillian Flynn är det nog ingen vars böcker jag väntar så mycket på som Frenchs.

tresHann sedan precis läsa ut den tjocka boken innan vår son föddes. Av förståeliga skäl kom den händelsen att överskugga allt annat, så när jag nu, sju-åtta månader senare ska skriva om den här boken så minns jag nästan ingenting. Annat än att den tyvärr var en besvikelse. Och så himla himla pratig! Nu är ju French en väldigt skicklig författare, och jag ääälskade verkligen Broken Harbour och The Secret Place, som båda kan anklagas för att vara lite långsamma och ja, även pratiga. I TSP är det ju ett himla intervjuande av flickorna på internatskolan t.ex., men där köper och älskar jag varje ord. I The Trespasser följer vi Antoinette Conway och Stephen Moran, båda rätt nya på the Murder Squad och lägst ner i rang, alla andras hackkycklingar. De tilldelas ett vanligt trist fall, något som de och alla andra först avfärdar som familjevåld. Tills Conway känner igen offrets utseende och så småningom inser att det här är något helt annat. Något större.

Intriger, hemligheter och konspirationer. Visst är det lite spännande, och visst är French är en så pass bra författare att jag läser ändå. Hennes lägstanivå är ändå väsentligt mycket högre än många andra författare. Men The Trespasser får aldrig luft under vingarna, jag läser och hoppas på lite mera spänning, mera Åh!-känsla. Det uteblir tyvärr.
Rec.ex. av Hodder & Stoughton.