Isipappablues av Hippo Taatila XXXX-
Det föll sig ganska naturligt att jag började ge finska böcker en andra blick när jag började jobba igen. Att läsa finsk litteratur är ett område jag fortfarande har mycket att jobba på, men sakta men säkert så! Jag har dock haft bra tur med det jag har kommit att läsa, några otroliga fullträffar men också mycket vanligt-men-bra. Isipappablues är en sådan bok – och en roman jag plockade upp eftersom jag i det här skedet av livet gärna läser böcker på tema föräldraskap, både som fakta och fiktion.
Isipappablues handlar om Berhällhipstern ”Ukko”, vars yngre sambo ”Vaimo” tjatar till sig ett barn, som sedan också blir till och föds under mycket stånkande och skrik en septembermorgon på Barnmorskeinstitutet. Ukko håller god min inför sin utmattade sambo, först hemma slår det honom med full kraft så att han gråtande faller ner på knä och gråter: Han har blivit pappa!
Det följer en höst av kolik och eksem, och en ammande mamma som förtvinar både fysiskt och psykiskt. Dottern Ulpus andra levnadsår är det sedan Ukkos tur att bli hemma med henne medan sambon fortsätter sina studier. Dagarna är en mix av brutal leda, skrivande av magisteruppsats om kvällarna, ett väntande på sambon som verkar ha the time of her life med sina studiekamrater – och förstås, den himlastormande kärleken mot det snorande gnälliga vidunderligt fantastiska barnet.
[…] kroppaan iskee aavesärky kun oma lapsi on kaukana.
Jag gillar Taatilas humoristiska sätt att skriva; ni som läst den här bloggen länge vet att jag har väldigt svårt för uttalat roliga böcker, det är ju av yttersta, jag upprepar y-t-t-e-r-s-t-a, vikt att bokens humor korrelerar med ens egen, annars blir det ett brutalt platt fall. Här är det ganska mörkt och ironiskt, när Ukko skumpar runt med dottern på babyrytmiken är dottern inte alls intresserad utan ser snarare ut som en bakfull abiturient strax före svenskaprovet i studentexamen. Hehee. Det är en humor och typ av bok jag inte skulle orka läsa varje dag, men i stunden fungerar den fnissframkallande. Det är också en roman som genomsyras av den praktiska och ständigt närvarande, nästan fysiskt förlamande, kärleken till ens barn, på ett sätt som får mig att tänka att författaren måste ha egna barn.
Den moderna hipsterpappan som är delaktig i sitt barns uppfostran i samma mån som mamman – något som borde vara självklart och även är det i Ukkos fall, men som ändå, i alla fall i Finland, sticker ut. Den omhändertagande pappan som man först höjer på ögonbrynen åt och sedan nästan vill berömma, han som är den enda vuxna mannen i rummet på babyrytmiken och bvc. Det känns väldigt passande för mig att läsa den här romanen precis då jag själv återvänt till jobbet medan Mr Bokbabbel är hemma med vårt eget barn.
Jag hade gärna läst lite mer om Ukkos tankar inför irritationen han känner när sambon är ute och roar sig och kryper hem på småtimmarna. Att han är irriterad och känner sig instängd är uppenbart, men jag tycker inte att det någonsin reds ut ordentligt. Å andra sidan är det kanske lite så livet är ibland; man känner häftiga känslor i stunden, men så kommer en tidig väckning eller en blöt puss eller en sambo som har diskat och livet liksom fortsätter sin gilla gång utan att det egentligen går någon nöd på någon. Gott så.
Det är en varm sommar och John och hans storasyster Caroline bor ensamma hemma i stan medan deras föräldrar är på landet. En dag kommer Caroline hem med Frank, en kille som jobbar i pappershandeln nära hennes sommarjobb. Frank med elektriska ögon och en tummad bok i bakfickan. Frank som både Caroline och John vill ha.
mer lokalt kallas. Själv ska jag ägna dagen åt böcker på jobbet, men hade jag varit ledig skulle jag ha krupit upp i soffhörnet och slalomläst Nesbøs Törst och Merete Mazzarellas Om livets mening. Vad läser ni?
stående i min hylla. Jag plockade med den när vi skulle ut och resa med tanken om att något lite fluffigare kan vara trevligt att variera med som poolläsning. Och läst och poolfotograferad blev den ju, som synes, och fluffläsning var det även om det fanns mörka stråk. Huvudpersonen Vivi är en framgångsrik bloggare och tv-profil, med glada barn och vackra stilleben på Instagram. Men hör och häpna; tydligen mår hon inte så bra som utgör sig att göra. Hennes man Frank är hemma med barnen, och hon ser avundsjukt hur barnen så markant tyr sig till honom, samtidigt som hon inte riktigt orkar engagera sig i att försöka bygga upp förhållandet till dem. Titeln syftar på Vivis rädsla för att barnen ska dö – falla, bli överkörda, you name it – men speciellt med tanke på att det här ansetts som så viktigt att det lyft upp till ”titelstatus” så tycker jag det temat bara rinner ut i sanden? Detsamma gäller en av karaktärerna Vivi lär känna, det börjar med stora påslag men vad händer sen liksom?
Bokbabbel 