#döden av Sara Jungersten XX½
Den här romanen med den – ursäkta – superfjantiga titeln är ett gammal rec,ex som blivit stående i min hylla. Jag plockade med den när vi skulle ut och resa med tanken om att något lite fluffigare kan vara trevligt att variera med som poolläsning. Och läst och poolfotograferad blev den ju, som synes, och fluffläsning var det även om det fanns mörka stråk. Huvudpersonen Vivi är en framgångsrik bloggare och tv-profil, med glada barn och vackra stilleben på Instagram. Men hör och häpna; tydligen mår hon inte så bra som utgör sig att göra. Hennes man Frank är hemma med barnen, och hon ser avundsjukt hur barnen så markant tyr sig till honom, samtidigt som hon inte riktigt orkar engagera sig i att försöka bygga upp förhållandet till dem. Titeln syftar på Vivis rädsla för att barnen ska dö – falla, bli överkörda, you name it – men speciellt med tanke på att det här ansetts som så viktigt att det lyft upp till ”titelstatus” så tycker jag det temat bara rinner ut i sanden? Detsamma gäller en av karaktärerna Vivi lär känna, det börjar med stora påslag men vad händer sen liksom?

Vivis osäkerhet inför sig själv kommer på ett osmidigt sätt att genomsyra hela romanen, på ett sätt som gör att läsaren förbryllas: vem är Vivi egentligen under sin glansiga yta? Vadan osäkerheten? Diskrepansen mellan att vilja bli sedd men utan glansbildsytan hade kunnat vara något att utveckla, liksom kroppsspäkandet eller den nya vänskapen. Nu känns det i stället som om jag som läsare får skrapa på ytan och förvisso se det fula därunder, men utan att få veta hur det har kommit dit och om det kommer att försvinna. Trots mörkret – som jag som bekant mer än gärna välkomnar inom fiktionen! – förblir #döden tyvärr substanslös.
Rec.ex från Schildts & Söderströms.