Islantilainen voittaa aina. Elämää hurmaavien harhojen maassa av Satu Rämö XXXX½
Okej det här händer ju inte jätteofta, att jag läser non fiction och dessutom på finska! Min kollega hade dock skrivit väldigt ivrigt om den i läsdagboken vi har på jobbet (hjärta!), och förlåt islänningar att jag exotiserar ert hemland men den där karga trädlösa svarta ön, nog är den ett fascinerande ställe!

Satu Rämö är på resa i Island och förälskar sig i en islänning som hon sedermera flyttar ihop och får barn med. Det här är både en personligt hållen introduktion till Island, som en självanalys kring hur det är att bosätta sig i en annan kultur än den man vuxit upp med. Och med ett (helt) annat språk – älskar den här liknelsen med magsjuka (!) om hur ens personlighet saknar skärpan när man inte behärskar ett språk man måste tala:

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

Lite väl långt kapitel om finanskrisen kunde jag tycka, även om det nog var ganska hisnande att läsa även för en icke-finansutbildad läsare. Några upprepningar hade kunnat skalas bort, och så vill jag framhålla att man inte erhåller Nobelpriset i litteratur för en enskild bok utan för ett helt författarskap, trots att Rämö påstår motsatsen om Laxness. Men det är petitesser, det här är en väldigt behagligt skriven bok om en fascinerande plats. Jag blir både ressugen och liksom.. glad? Varje del i boken är dessutom namngiven efter isländska uttryck/ordstäv; min favorit var helt klart ”rúsínan í pylsyendanum”!

Jag har besökt Island en gång. Min pappa fyllde jämnt då, och i år fyller han jämnt + 10. Den här gången åker vi till Mallorca, och även om jag ser oerhört mycket fram emot den resan tror jag inte att den ön kommer att fascinera mig på samma sätt som Island gjorde. Däremot hoppas jag att där kommer att vara varmare… Visste ni att medeltemperaturen i Island är fyra grader?